He's Real [Swe]

He's Real [32]

Kapitel 32

Asher sträcker fram en hand mot mig när jag har klättrat uppför stegen och jag tar tveksamt emot den. Jag är tacksam för att han vill hjälpa mig men jag är osäker på om jag verkligen vill ha hans hjälp eller inte.

"Jisses, du fryser verkligen." säger Asher när min kalla hand gör kontakt med hans varma. Värmen sprider sig genom min hans upp över armen och kontakten ger mig gåshud. Hur hans hand kan vara varm vet jag inte men jag är tacksam för värmen mot mina stela fingrar.

Med Ashers hjälp kommer jag upp över kanten och jag tittar ned på våra sammanlänkade händer och jag drar osäkert ut min hand ur hans. Jag vet inte vad det betyder för honom och jag orkar inte med fler känslor just nu än vad jag redan har. Jag slår armarna om mig själv och jag fryser så mycket att jag skakar.

Asher märker detta och han synar mig med en orolig rynka i pannan. "Här."  säger han och drar av sig sin tjocktröja och lägger den över mina axlar. 

"Men, kommer inte du att frysa?" frågar jag medans jag snabbt stoppar in armarna i tjocktröjan och drar upp dragkedjan för att skydda mig mot den kalla vinden. Tröjan är fortfarande varm av Asher och den luktar precis som honom. En känsla av beskydd sveper in över mig och jag drar upp tröjan över hakan.

"Jag överlever." säger Asher och rycker på axlarna. Jag protesterar inte, mestadels för att jag inte vill riskerar att behöva ta av mig den varma, alldeles för stora, tröjan.

"Varför är du här ute egentligen?" frågar Asher när mina skakningar har dämpats något. Jag stoppar in mina iskalla händer i armhålorna i ett försök att få tillbaka känseln i dem.

"Jag kom ut för att tänka." mumlar jag. Asher hade fått mig att glömma bort varför jag ens kom ut hit för en stund men nu kommer det tillbaka till mig med full kraft. 

Lily vill inte vara i närheten av mig längre.

Mitt hjärta gör ont när jag tänker på det och jag biter mig i läppen för att hindra tårarna från att bryta fram.

"Du." säger Asher, hans röst fylld med oro. När jag inte svarar lägger han armarna om mig och slår in mig i en varm och tröstande omfamning. Jag lutar mig mot hans bröst och den här gången låter jag tårarna komma. 

Det är ett ljudlöst gråt, tårarna rinner ned för kinderna i en strid ström medans tomhet sprids i bröstet tillsammans med dunkande smärta. Ibland drar jag ett hackigt andetag men inga snyftningar kommer ut. Asher kramar mig hårdare och jag låter mig omsvepas i hans värme.

"Jag har förlorat så många." viskar jag mellan ett av mina hackiga andetag. Asher höjer handen och stryker bort tårarna från min kind och hans ögon är fyllda av ömhet och sorgsenhet. Hans ömhet gör saken ännu värre och jag böjer ned huvudet så att han inte ska se hur förstörd jag känner mig.

"Jag har förlorat Hannah." försöker jag, men min röst skär sig i slutet. Asher smeker min kind men han säger ingenting. "Och Olivia." hickar jag. "Och nu Lily." Den här gången snyftar jag till och tårarna börjar rinna nedför mina kinder igen med förnyad kraft.

"Skye." säger Asher lågt och han placerar ett finger under min haka och höjer mitt huvud så att jag kan möta hans blick. "Men du har fått Dash." Han kupar sin hand runt mitt ansikte. "Och Kyle." Han lutar sig närmare tills våra näsor nästan nuddar vid varandra och jag vågar knappt andas. Ashers varma andedräkt får mina kinder att hetta till och jag tittar som förtrollad in i Ashers ögon.

"Och du har fått mig."

Asher lutar sig över mig och placerar en kyss på min panna. Den enkla gesten får smärtan att försvinna för en stund och tomheten att fyllas ut av känslan att vara älskad. Jag sluter ögonen men öppnar dem snart igen när Asher kupar sin andra hand runt mitt ansikte. Han torkar bort mina tårar med sina tummar och tittar mig djupt i ögonen.