He's Real [Swe]

He's Real [27]

*Varnar känsliga läsare för våld i detta kapitel.*

Kapitel 27

Till slut stannar bilen. Jag vet inte hur lång tid som har gått men för mig känns det som timmar. Männen i bilen kliver ut ur bilen och jag hör de går runt bilen. Jag har fortfarande ögonbindeln på mig så jag ser ingenting men det blir ljusare när de öppnar bakluckan.

Ett par starka armar sträcker sig efter mig och jag anstränger mig för att inte rycka till och dra mig undan. Om jag låtsas som om jag fortfarande är omedveten finns det en chans att jag får reda på någonting om vart jag nu befinner mig eller varför.

Det är ingen tvekan om att det är Sandro och hans gäng som ligger bakom allt men det känns som de slösar sin tid på mig. Jag blev ju ändå räddad förra gången, är de inte rädda att det kommer att hända igen? Första gången var det inget personligt mot mig, de ville bara ha en tjej som råkade bli just mig. Men en andra gång? 

De kanske vet att Asher inte bryr sig längre och att han inte kommer att leta efter mig igen och att jag är ett lätt byte.

Jag håller inne en snyftning och kämpar förtvivlat bort tårarna när armarna hivar upp mig och lyfter ut mig ut bilen men det finns ingenting jag kan göra åt mina hjärtslag. Jag hoppas att mannen som håller i mig inte känner dem för då är min plan kraschad. Även om hela min kropp skriker åt mig att fly, springa, slåss, vad som helst, gör jag det inte. Jag måste vara smart och inte förlora lugnet vad som än händer.

Mannen börjar gå och jag hör ett par fotsteg till gå bredvid oss. Ingen av dem säger någonting och jag undrar om de vet att jag är vid medvetande eller om de bara fått instruktioner att inte prata, för jag tvivlar på att 'chefen' själv har gjort smutsgöran att kidnappa mig. Mannen som håller i mig går upp för en kort trappa och stannar till och jag hör en dörr öppnas. Där är hela min plan att få redo på något ute och helt värdelös.

Mannen kliver in genom dörren och det blir lite varmare och det blåser inte längre. Det stinker av rök i rummet och jag hör ett par röster prata lågt med varandra en bit bort.

Jag blir nedsatt i en stol och ögonbindeln tas bort från mina ögon. Jag blinkar några gånger för att anpassa ögonen till dunklet i rummet. Så vitt jag ser finns det två män i rummet plus de två som bar in mig hit. 

"Skye." säger den kalla, välbekanta rösten som jag direkt känner igen som Sandros chefs. Han ser ungefär likadan ut som förra gången jag såg honom. Samma mörka, förvånansvärt välkammade hår och hans mörka, nästan svarta ögon som studerar mig. Den här gången har han en svart T-shirt på sig som avslöjar väldefinierade muskler och hans armarna är fulla av tatueringar.

Jag sväljer hårt men tittar upp och möter hans blick. Jag får inte visa mig svag, inte nu, inte för honom. 

Dash och Kyle kommer snart. Han kan inte göra mig illa. De kommer. Tänker jag febrilt och försöker att kontrollera mina hackiga andetag.

"Så trevligt att ha dig här igen." fortsätter han släpigt. Han ler kallt mot mig och jag får kalla kårar längs ryggraden. "Det var förvånansvärt lätt att få hit dig. Jag förväntade mig... Mer motstånd." säger han och tittar fundersamt på mig. Hans blick glider över mig, klär av mig med blicken. Jag gör mitt bästa för att inte krypa ihop eller på något sätt visa att han påverkar mig. 

"För att vara ärlig är jag lite besviken." Han börjar att gå runt mig och jag tvingar mig själv att stint titta framåt. "Jag trodde att din pojkvän Asher aldrig skulle lämna dig ur sikte. Han lät dig inte gå två steg utan att han hade koll på dig vilket gjorde det jäkligt svårt för oss. Men när jag såg att han åkte utan dig såg jag vår chans."