He's Real [Swe]

He's Real [3]

Kapitel 3

"Då åker jag. Vi ses ikväll!" ropar mamma ifrån hallen. Jag ropar ett hejdå till henne och återgår till att äta min frukost. Min lillebror Oliver springer däremot fram och kramar om henne. Mamma skiner upp när hon ser honom och rufsar kärleksfullt honom i håret.

Oliver är snart tio år och vet exakt hur han ska göra för att få uppmärksamhet av våra föräldrar. Jag kallar honom bortskämd men mamma förnekar det, såklart. Det är ju hon som skämmer bort honom.

"Ska inte du gå till skolan snart?" frågar pappaplötsligt, som sitter bredvid mig vid matbordet. Jag sneglar på honom och tar en sista tugga från min macka. "Jag behöver inte gå förrän klockan åtta. Det borde du veta vid det här laget, jag börjar alltid halv nio." muttrar jag och gäspar stort.

Mitt morgonhumör är på topp, som vanligt. Jag är verkligen ingen morgonmänniska och jag är oftast på dåligt humör hela morgonen. Jag tycker nästan synd om min familj som måste stå ut med mig. "Förlåt mig, solstrålen." försvarar sig pappa sarkastiskt och jag himlar med ögonen åt honom men ler ändå ett litet leende.

"Vad ska du göra idag?" frågar pappa vänligt och tar en klunk av sitt kaffe. Jag öppnar munnen för att svara men avbryts av Oliver som ropar inifrån sitt rum. "Ursäkta mig, jag måste se till att Oliver gör sig redo till skolan." ursäktar sig pappa och reser sig upp för att gå till min lillebrors rum.

Jag suckar inombords. Samma gamla visa varje gång. Olivers behov och liv står alltid framför mitt. Så fort han behöver något får han alltid minst en av föräldrarnas uppmärksamhet. Det blir inte bättre för att Oliver vet vilken makt han har över våra föräldrar och han använder det medvetet så ofta han kan.

Jag plockar undan frukosten och går upp till mitt rum för att göra mig klar inför skolan. I vanlig fall får jag skjuts av Hannah men hennes bil är på reparation idag (den är praktiskt taget en rullande skräphög så den är där ganska ofta) så jag är tvungen att cykla. Jag skulle kunna gå men då är jag redan vara försenad även om jag skulle lämna huset nu.

Det sista jag gör innan jag går ut är att ta på mig mina slitna converse. Pappa och Oliver kommer att åka snart efter mig och jag ropar ett snabbt hejdå till dem innan jag går ut i förrådet för att leta reda på min cykel.

Det råder fullständigt kaos i förrådet som vanligt och min cykel står mitt i allt skräp. Det tar hela fem minuter av min dyrbara tid innan jag får ut den därifrån. Jag kastar en blick på klockan, 8:10. Med bil tar det drygt 15 minuter att komma till skolan. Det tar bara några minuter extra att cykla tack vare genvägarna men jag är ingen skicklig cyklist och det tar minst 25 minuter för mig så jag kommer att komma försent. Hurra för mig.

Tjugo minuter senare slår jag upp mitt skåp med ett ryck och kastar blixtsnabbt in mina grejer. Jag cyklade som en dåre för att komma fram i tid och mitt hår är fastklistrat vid mina fuktiga kinder. Min tröja klibbar oattraktivt fast mot min kropp och svetten bara rinner om mig.

Jag kastar en snabb blick på schemat. Matte. Det är verkligen min turdag idag. Jag hatar matte med hela mitt hjärta. Plus att det är en lektion som varken Olivia eller Hannah har så kommer att vara ensam på lektionen. Med böckerna i famnen öppnar jag klassrumsdörren med en smäll. "Jag är här!" ropar jag andfått, lite högre än planerat.

Det är helt knäpptyst i klassrummet när jag kommer flygande in dras alla elevers blickar till mig efter min högljudda ankomst. Jag hör spridda fnissningar och jag undviker generat att möta någons blick. Jag flåsar och mitt ansikte är rött av ansträngning från min snabba cykeltur och min spurt in till klassrummet. Längst bak ser jag Asher och hans axlar skakar av tyst skratt. Mina kinder blir, om möjligt, ännu rödare och jag vill inget annat än sjunka igenom golvet och bort från den pinsamma situationen.