He's Real [Swe]

He's Real [37]

Såg ingen av er min hint i förra kapitlet?? Ni läser verkligen inte det jag skriver efter att kapitlet är slut, eller hur? xD

Kapitel 37

"Antingen kommer vi att fortsätta jaga er, till världens ände om vi så måste, och den här gången kanske vi inte är lika barmhärtiga. Eller så bryter ni upp och slutar att se varandra helt. Då kommer vi att lämna er ifred för alltid. Ni kommer aldrig behöva oroa er för mig och vi kommer aldrig någonsin att ses igen."

Mitt hjärta stannar i bröstet på mig och det känns som om jag får in för lite luft i varje andetag. Det blir helt knäpptyst och det tar en stund för hans ord att sjunka in på riktigt. Min hjärna känns trög, som om den helt plötsligt la av och inte kan bearbeta information längre.

Asher verkar dock inte lika chockad som jag för han biter hårt ihop sina käkar och om blickar kunde döda skulle mannen framför oss ligga i en smärtsam liten hög på marken. Chefen verkar däremot helt opåverkad av Ashers blick utan fortsätter att lugnt studera på oss med ett belåtet litet flin på läpparna.

"Jag ger er 24 timmar." säger han allvarligt och tittar först mig i ögonen och sedan Asher. "Men våga inte säga en sak men ändå smyga med er relation, jag kommer att ha män som håller koll på er varje timme på dygnet. Om vi ser att ni så mycket som tittar på varandra för länge, kommer vi inte låta Skye leva så länge så att ni skulle kunna rädda henne nästa gång."

Jag sväljer hårt och vet genast att han menar det han säger. Den här mannen är inte en sådan person som kommer med tomma hot utan han kommer att döda mig om de får tag på mig nästa gång. Dessutom vet vi redan att han har män som spionerar på oss från tidigare idag så det är garanterat ingen lögn.

Chefen nickar åt sina män som håller fast Dash och Kyle. De släpper genast dem och går för att ställa sig bakom honom. "Jag förväntar mig ett svar inom 24 timmar. Om ni av någon anledning inte skulle ha svarat efter tiden är slut så kommer vi till er."

Med de orden försvinner han bakom grinden igen. Den stängs med en skräll och ljudet för mig att ryckas upp ur min dvala. Jag stirrar stint framför mig och blinkar flera gånger och slår sedan armarna om mig själv.

Dash och Kyle har kommit fram till oss efter att de blev släppta och Dash lägger armarna om mig. Jag låter honom leda mig bort från den stängda grinden och genom de mörka gränderna och mot bilen. Jag hör att Dash pratar med Kyle om något men jag uppfattar inte vad. Asher verkar inte heller säga någonting utan han är helt försjunken i tankar och går några steg bakom oss.

Jag vill gå till honom, krama om honom, prata med honom, säga att allt kommer att bli bra. Men jag kan inte. Mina ben fortsätter bara att gå framåt, ledda av Dash utan att jag styr dem. Mina tankar är brusiga och jag kan inte komma på något att säga. Jag vet inte vad jag ska säga till Asher som kan göra saken bättre eller för att släta ut rynkan han har i pannan.

Dash öppnar dörren till baksätet i hans bil och jag stiger in och knäpper fast bältet. Genom bilrutan ser jag Asher gå förbi bilen mot sin motorcykel. Hans blick möter min och de är fyllda med sorg. Jag rynkar på pannan och lägger handen mot rutan. Jag vill fråga varför han är så ledsen men han bryter vår ögonkontakt och sätter på sig sin hjälm.

Besviken, dunsar jag tillbaka i sätet med en olustig känsla i magen. Dash och Kyle sätter sig i framsätet och bilen börjar att rulla. Mina ögon tåras och jag drar upp knäna till hakan. Jag torkar irriterat bort tårarna.

Varför är jag ens ledsen? Vi visste ju redan att vi kommer att vara tvungna att fly från maffiagänget. Visserligen trodde vi att det inte skulle bli nödvändigt förrän Sandro kommer ut ur fängelset, men detta var ändå förväntat.