He's Real [Swe]

He's Real [29]

Kapitel 29

"Så, rätta mig om jag har fel." säger mamma med en uppgiven suck. Hon har en rynka i pannan och hon ser fundersam ut när hon lutar sig tillbaka i stolen. "Under de här dagarna har du varit kidnappad. Och detta är inte första gången?"

Hennes blick flackar mellan mig, Dash och Kyle. Alla nickar bekräftande med förstående uttryck åt hennes förvirring. Hon suckar djupt och skakar långsamt på huvudet.

Vi är fortfarande på sjukhuset. Jag ligger i sängen med axeln i en ställning så att den förhoppningsvis ska läka av sig själv. Min axel var mycket riktigt ur led men med rätt behandling sa läkarna att den skulle bli bra på nolltid. Jag har fått flera övningar jag ska göra för att påskynda processen.

Mamma kom körande till akuten en timme efter jag hade kommit hit. Hon och pappa hade varit väldigt oroliga under de dagar jag var borta men pappa hade inte kunnat slita sig från jobbet än. Hur min pappa tycker att jobbet kan vara så mycket viktigare än att hans dotter ligger på akuten vet jag inte. Kanske ville mamma att han skulle ta hand om Oliver när hon var borts. Som om han inte kan vara ensam hemma. 

Varken jag, Dash eller Kyle kunde komma på någon bra förklaring till min frånvaro under de senaste dagarna så vi hade inte haft något annat val än att berätta sanning för henne. Det var en lättnad att inte behöva ljuga för henne längre men jag är nästan orolig över hur hon ska kunna hantera allt.

Just nu försöker mamma smälta allt vi har sagt. Man kan säga att det är mycket att ta in.

"Det är sant." säger jag försiktigt. Jag lutar sedan mitt huvud tillbaka mot kudden och blundar. Mitt huvud dunkar och mina ögon är trötta. Jag vill egentligen inte prata om detta. Att prata om det betyder att jag är tvungen att gå igenom allt igen och jag är på gränsen till vad jag klarar av just nu. Allt jag vill göra är att sova.

"Men..." börjar mamma men förlorar orden. Hon blinkar flera gången och ser ut att tänka efter. Sedan vänder hon upp blicken och tittar på med något som ser ut som beundran på mig. "Men hur har du klarat av allt? Jag har inte märkt någonting. Visst har du varit ledsen och undvikit mig, men jag trodde det var på grund av Asher. Jag hade ingen aning..." Hennes röst tonar av mot slutet.

Jag rycker på axlarna, men grimaserar av smärtan från axeln och ångrar det genast. "Det är antingen hantera det eller drunkna. Och jag väljer att fortsätta kämpa även om det betyder att jag dras under ytan ibland." säger jag snabbt och lägger sedan till, med ömhet i rösten. "Det är stunden ovanför ytan som får mig att fortsätta."

Jag kastar en blick på Dash och Kyle och jag ler en aning mot dem. Kyle rodnar och Dash ler varmt mot mig. Dash tar min ena hand och kramar om den för att ge mig styrka. Mamma tittar förundrat mellan oss.

"Min lilla flicka." säger hon och hennes röst är tjock av gråt. Tårar hotar att svämma över i hennes ögon men konstigt nog känner jag ingenting. "Förlåt för att jag har inte har varit där för dig när du behövde mig."

Hon sträcker ut armarna mot mig men jag tvekar. Dash släpper taget om min hand för att jag ska kunna lägga armarna om henne men jag sträcker ut handen igen för att ta tillbaka den. Han kastar mig en förvånad blick men han låter mig ta tillbaka hans hand. 

Jag är inte redo att förlåta min mamma, inte än. Hon har varit borta från mitt liv i flera år nu och det känns inte rätt att förlåta henne bara sådär. Nu när jag ligger här efter att ha varit försvunnen i några dagar, då kommer hon på att hon älskar mig och att hon vill ta del i mitt liv. Det skulle ha varit kul om hon hade upptäckt det för några veckor sedan när jag verkligen behövde hennes stöd.