He's Real [Swe]

He's Real [36]

Kapitel 36

Ingen av oss säger något på en lång stund. Tystnaden som uppstår trycker mot mina trumhinnor och rummet börjar att snurra runt mig. Jag tappar balansen och mina knän viker sig under mig. Innan jag hinner att falla till marken sluter sig Ashers starka armar om mig och håller mig uppe.

"Jag har dig." mumlar Asher i mitt hår. Jag lutar mig mot honom och han omsveper mig i hans famn. Jag pressar mitt ansikte mot hans tröja och drar in hans doft och försöker att få bort den illavarslande känslan i bröstet på mig. Det känns som om vi blir bevakade och att vi inte är säkra. Asher håller sina armar om mig men inte ens hans famn kan få mig att känna mig helt trygg.

Dash och Kyle står bara tysta bredvid oss och ser ut att tänka. Varken jag eller Asher flyttar på oss utan vi står bara mitt i rummet med armarna om varandra. Jag vill aldrig släppa tagen om honom.

"Hörrni, tiden går." mumlar Dash efter några minuter och bryter den kvävande tystnaden. "Har du fått adressen?" frågar han Asher, men hans röst är knappt högre än en viskning. Motvilligt släpper Asher taget om mig och tar fram sin mobil ur sin ficka. Han håller fortfarande om min midja med sin ena hand medans han låser upp sin mobil. Jag lutar kinden mot hans bröst och tittar på hans mobil.

"Här är den." säger Asher och håller fram mobilen till Dash så att han också kan läsa det. Dash rynkar på pannan.

"Där har jag aldrig varit. Inte ens hört av." mumlar han med en rynka i pannan. Han tar genast fram sin egen mobil, troligen för att söka upp vart det är någonstans.

Under tiden står vi bara där, helt tysta. Det finns så många saker som jag skulle vilja säga till Asher, men jag får inte fram orden. Jag vill kunna sudda ut oroligheten i hans ansikte och säga att allt kommer att ordna sig så länge vi är tillsammans. Men inga ord kommer ut och jag kan bara fortsätta stå här, helt oförmögen att prata.

Jag hör Dash sucka bredvid mig och jag vänder upp huvudet mot honom. Han mumlar något för sig själv som jag inte kan uppfatta och han håller mobilen i ett hårt grepp.

"Vad?" frågar Asher skarpt. Jag rycker till en aning av hans vassa ton, det var inte det jag förväntade mig. Jag öppnar munnen för att säga något, lugna honom, trösta honom men jag är helt stum. Ashers arm lämnar mig när han tar ett steg närmre för att se vart adressen ligger någonstans. Kylan sprids inom mig och jag slår armarna om mig själv när all värme lämnar mig tillsammans med Ashers arm. 

Det är som om någon har spräckt den bubbla jag har varit insluten i tillsammans med Asher och all värme har lämnat mig. Den känslan av säkerhet finns inte längre, inte ens ett litet spår, och jag får en klump i magen. 

Jag förlorar all styrka i benen och sjunker ned på golvet mitt i rummet. Kyle upptäcker mig direkt och skyndar sig till min sida. Han sätter sig på huk framför mig med ett oroligt uttryck i ansiktet. 

"Skye?" säger han i ett försök att få min uppmärksamhet. Jag möter hans blick men kan fortfarande inte få ur mig ett ord. Det är som om min tunga sitter fastklistrad i gommen på mig och hindrar mig från att formulera de ord jag vill säga.

"Asher? Dash?" säger han då istället och jag kan uppfatta en hint av panik i rösten. Asher vänder sig blixtsnabbt från Dash och en sekund senare är han också vid min sida. Han tar min hand och pressar sina läppar mot den. Han höjer sin andra hand och smeker min kind. 

Sakta lutar jag mig mot honom och han lägger armarna om mig igen och omsluter mig. Så fort jag är i hans armar känns inte världen inte lika kall längre och jag kan se att det finns spår kvar av bubblan vi levde i.