He's Real [Swe]

He's Real [11]

Kapitel 11

"Vad sitter du och tänker på?" undrar Olivia. Hon knuffar till mig i sidan och ler. "Kanske på någon som heter Asher? Eller kanske Sandro?"

Jag himlar med ögonen men ler tillbaka till henne. "Asher faktiskt." Olivia vickar på ögonbrynen. "Jaså?" säger hon i en retsam ton. "Vad mer?"

Jag slår till henne på axeln. "Inte på det sättet." skrattar jag. "Jag vet bara inte vad Asher vill." Jag suckar djupt. "Han har inte pratat med mig varken idag eller igår och jag tänker inte vara den som säger något först. Det är han som är skyldig mig en ursäkt, inte tvärt om."

Olivia tänker efter en stund. Till sist suckar hon och lutar sig bakåt. "Jag vet inte heller. Tyvärr är jag ingen killexpert." Hon ler lite och rycker på axlarna.

Vi avbryts i vårt samtal av en ilsken Hannah som kommer marscherande till vårt bord och sätter sig ned med en duns på stolen bredvid mig. Hennes nävar är knutna och det skulle inte förvåna mig om det skulle börja ryka ur öronen på henne.

"Och varför är du så arg då?" frågar jag enkelt. Hannah har sina humörsvängningar ibland vilket gör att man aldrig riktigt kan veta om det hon är arg på är något viktigt eller inte. Det kan bara vara att hennes chipspåse har fastnat i automaten. Inte för att jag säger att det är kul.

"Ingenting." svarar Hannah med hopbitna tänder. Hon sliter upp sin mobil och börjar att frenetiskt skriva på den.

"Kom igen." säger jag, trött på att försöka med henne. "Du kan inte vara så här arg på ingenting. Vad har han gjort mot dig?"

"Vem han?" frågar hon skarpt, hennes huvud vänds blixtsnabbt mot mig. Hon bränner sin blick in i mig. Jag blinkar förvånat till och backar.

"Ingenting. Jag menar bara killen 'ingenting'." suckar jag och ger upp mitt försök till att skämta. "Jag var ironiskt." förtydligar jag när Hannah ser väldigt förvirrat på mig.

"Vet du vad ironi är?" Hon ger mig bara en mörk blick som svar innan återgår till att skriva snabbt på sin telefon. Jag slår ut händerna i en 'jag-ger-upp-gest'.

"Dash är ihop med Natalia." muttrar hon till slut. Jag är nära på att slå ut med händerna igen. Var det verkligen så svårt att säga?

"Jag vet, du sa det för några veckor sedan." säger jag och nickar. Jag försöker att hålla irritationen borta ur rösten. "Vad mer?"

Hannah stirrar på mig som om jag är dum i huvudet. Men sedan verkar hon komma på sig själv för hon slår ned blicken och rycker på axlarna. "De bråkade ganska nyligen och de hade gjort slut. Men nu är de tillbaka tillsammans igen." berättar hon.

"Och?" frågar jag och mitt tålamod börjar att tryta. "Varför är du så himla sur över det?"

Hannah svarar inte men hon blir lite röd om kinderna. Om det är utav ilska eller genans, vet jag inte och ärligt talat bryr jag mig inte. Jag har tillräckligt mycket saker att tänka på än att försöka lista ut vad Hannah menar hela tiden.

Jag har fortfarande sömnbrist efter en rad sömnlösa nätter och min koncentrationsförmåga är inte på topp. Inte mitt tålamod heller för den delen. Men Olivia verkar ha förstått något som jag inte har för hon ler mystiskt men säger ingenting. Jag stirrar på Olivia i hopp om att få en förklaring men hon skakar lite på huvudet och jag ger upp.

Lektionen börjar och vi går in i klassrummet. Vi sätter oss långt bak och väntar på att resten av eleverna ska sätta sig ned och att läraren ska komma. Asher, Sandro, Dash, Kyle och Eric kommer in och sätter sig på andra sidan av klassrummet. Sandro nickar mot mig och Asher ger mig ett litet leende. Jag blir så förvånad över leendet att jag inte hinner besvara det innan läraren kommer in och stänger dörren.