He's Real [Swe]

He's Real [23]

Kapitel 23

Mamma attackerar mig så fort jag kliver in genom dörren.

"Skye! Vart har du varit?" utbrister hon och skyndar sig fram till mig. "Förstår du inte att du inte kan springa iväg bara så där utan att berätta för oss? Din pappa och jag vaknade och varken du eller bilen var hemma. Hur tror du det känns?" Hon tittar strängt på mig med händerna på höfterna.

Jag rycker på axlarna och går förbi henne i dörren. "Förlåt." mumlar jag till henne. Jag sparkar av mig mina skor och går upp för trappan till mit sovrum.

"Skye, vänta!" ropar mamma chockat och följer efter mig upp. "Vad är det? Vad har hänt? Vart har du varit?" Hon bombarderar mig med frågor men jag ignorerar allihop. Jag går in på mitt sovrum och stänger igen dörren efter mig utan att svara. Hon öppnar den igen och följer efter mig.

"Jag vill inte prata om det." muttrat jag och slänger mig på sängen. Mitt huvud bultar ännu värre från alla tårar och mina ögon är säkert rödsprängda. Allt jag vill göra är att sova utan att tänka på vad som har hänt. Men varken mamma eller mina tankar lämnar mig ifred.

"Berätta gumman." säger mamma bedjande och sätter sig på sängkanten. "Jag ser att det är något fel." Jag vänder envist bort mitt huvud från henne.

Såklart något är fel. Jag kysste Asher, eller det var till och med han som kysste mig, och sedan kickade han ut mig på mindre än en minut. Utan en förklaring. Bara sådär.

"Asher ringde mig klockan 4 och jag hämtade upp honom från en fest. Sedan lämnade jag honom hemma hos honom." muttrar jag tillslut i hopp att hon lämnar mig ensam om jag berättar.

"Det var väl snällt gjort." säger min mamma uppmuntrande. Jag sväljer ett vasst svar som ligger på tungan. Hon vet inte hela historien så hon vet inte bättre än så.

"Och vad hände sedan?" frågar hon, orolig över min tystnad.

"Vi kysstes och han sparkade ut mig utan någon förklaring." säger jag utan omsvep med en djup suck. Jag borrar ned huvudet i kudden.

Jag hade gråtit hela vägen ifrån Ashers hus men jag känner mig inte ledsen längre. Bara tom och sårad.

Det hände något precis efter kyssen. Vi båda två visste att det inte var en vanlig kyss, utan den hade betytt något och jag är säker på att han hade känt samma sak som jag. Men Asher sa att det inte var rätt och tvingade mig att gå.

Mamma säger ingenting utan hon sitter bara tyst bredvid mig. Jag himlar med ögonen, men mamma ser det inte. Vi har aldrig riktigt haft det typiska mor-dotter sambandet och det här är anledningen. Mamma kan inte prata om känslor med mig för hon har ingen aning om vad hon ska säga. Eftersom hon inte kan prata om det har jag slutat att berätta för henne.

Oliver ropar från rummet bredvid. Han har tydligen vaknat nu och han undrar när frukosten är klar. Mamma kastar en blick mot hans röst och sedan tittar hon ursäktande på mig. Hon reser sig upp från min säng och går till Oliver.

Oliver kan väl fixa frukost själv för en gångs skull? En jävla gång?

Det är de här gångerna jag så gärna vill ha en mamma som bryr sig om en och vill höra allt. Men det är alltid Oliver hit och Oliver dit.

Mamma släcker i alla fall lampan och stänger dörren om mig innan hon går. Skönt att veta att hon känner mig tillräckligt bra för att veta att jag bara vill sova. Eller så vill hon inte att Oliver ska se hur eländig jag ser ut. Inte för att jag riktigt bryr mig om vilket, bara att de lämnar mig ifred.