He's Real [Swe]

He's Real [19]

*Viktig fråga längst ned! Snälla läs! <3*

Kapitel 19

"Skye, du kan inte fortsätta så här." suckar Hannah irriterat när jag vänder på mig för att jag inte ska behöva se Asher på andra sidan klassrummet. Jag tittar inte upp på henne utan jag tittar envist ned på mina papper.

"Det kan jag visst, och det tänker jag att göra." muttrar jag irriterat. Hannah suckar frustrerat och sneglar på någon bakom mig, antagligen på Dash för hon ler.

Det har gått nästan en vecka sedan jag gick ifrån Asher på taket. Det var också den senaste gången jag har pratat med honom. De första dagarna försökte han prata med mig flera gånger men jag undvek honom varje gång. Jag har planerat varje dag så att jag inte möter honom oftare än nödvändigt. Jag kan inte göra något åt lektionerna vi har tillsammans men jag försöker att inte titta åt hans håll.

Efter några dagar gav Asher upp med att försöka prata med mig men jag har fortsatt att undvika honom. Sedan den dagen på taket har jag bara hamnat öga mot öga med honom en gång och då sa jag att jag inte ville prata med honom. Sedan hade jag gått därifrån utan ett ord till.

"Men det är barnsligt!" viskar Hannah och blänger på mig. "Det var ju han som beskyddade dig från Sandro! Det är inte Asher du ska vara arg på."

Den eftermiddagen efter Asher och mitt samtal på taket hade jag berättat allt för Olivia och Hannah. De blev bestörta när de hörde om Sandro. De hade inte heller anat något så de var minst lika förvånade som jag. Båda två blev löjligt kära i Asher eftersom han hade beskyddat mig, som en riddare som räddar prinsessan från den elaka draken eller något. 

Men skillnaden är att jag aldrig ville vara en prinsessa i nöd och jag ville inte ha en riddare som räddade mig. Missförstå mig inte, jag är otroligt tacksam över att Asher, Dash och de andra kom och räddade mig men jag tycker inte det enbart Ashers förtjänst. Av vad jag har hört ville inte ens Asher rädda mig. Dash var den som hade övertalat honom att rädda mig och Kyle hade bokstavligt talat tagit en kula för mig.

"Men Asher skulle inte ha behövt beskydda mig om han hade berättat allt för mig." väser jag genom sammanbitna tänder. "Och jag skulle inte ha blivit kidnappad." lägger jag till och släpper min penna på bordet och den rullar en bit bort.

Jag och mina vänner är för tillfället oeniga om mitt val att undvika Asher.Vi har haft den här konversationen fler gånger än vad jag kan räkna och vi kommer säkert ha den flera gånger till. Varje gång klagar Hannah på mig att jag undviker Asher och varje gång förklarar jag varför jag gör det.

Men det konstiga är att det inte alltid har varit så. Först när jag berättade allt så höll både Hannah och Olivia med mig när jag sa att jag skulle undvika Asher. De hjälpte mig till och med genom att titta i korridorerna innan jag går in. Ja, så desperat är jag.

Bara för någon dag sedan vände det. Jag vet inte varför men plötsligt ändrade sig båda två samtidigt. Nu tar de varje tillfälle att försöka övertala mig att gå och prata med Asher. Varje gång jag frågar varför de plötsligt ändrade sig säger de bara att de tog sitt förnuft till fånga eller något annat lika galet.

"Men det gjorde han och du borde vara tacksam!" fortsätter Hannah och jag himlar med ögonen åt henne. 

"Jag är tacksam. Mot Dash, Kyle och Eric." Jag ler tillgjort mot henne och tar upp min penna igen. Hon fnyser irriterat men säger inget mer, vilket jag är glad över.