He's Real [Swe]

He's Real [33]

Kapitel 33

"Hejdå!" ropar jag över axeln till mamma medans jag rusar ut från mitt rum. I samma sekund som jag såg Ashers motorcykel köra upp på uppfarten från mitt sovrumsfönster skyndade jag mig ut så fort som möjligt. Jag tar tre steg i taget ned för trappen och jag snubblar nästan över sista trappsteget.

Jag blir abrupt stoppad av mamma i hallen. Hon ställer sig framför mig med armarna i kors och låter mig inte gå förbi. Jag som trodde att hon var i Olivers rum på övervåningen, men det visade sig att jag hade haft fel.

"Och vart ska du någonstans?" frågar hon uppfordrande och höjer på ena ögonbrynet. "Det råkar inte vara Asher du ska till?" 

Hon har uppenbarligen inte sett Ashers motorcykel på uppfarten än, annars skulle hon inte direkt behöva fråga. Jag suckar och trampar otåligt med foten. "Kanske det. Kan jag få gå?" frågar jag, ivrig att komma härifrån och möta Asher. 

Mamma står med ryggen mot ytterdörren, vilket är tur för i samma ögonblick ser jag Asher i fönstret i dörren. Jag försöker att fånga hans blick och gestikulera till honom att han inte ska knacka på men han ser mig inte.

"Vad håller du på med?" frågar mamma förbryllat när jag viftar och gör konstiga gester, som egentligen är menade till att fånga Ashers uppmärksamhet. Jag bryr mig inte om henne utan fortsätter att vinka åt honom. Till slut ser äntligen Asher mig och han rynkar förvirrat på pannan med handen höjd till att knacka. Han verkar fatta mina signaler och låter bli att knacka. Jag andas lättat ut.

"Är det något bakom mig...?" frågar mamma när hon följer min blick och hon börjar att vända sig om. Jag får panik och slår armarna om henne. Jag kramar om henne för att förhindra henne från att vända sig om och se Asher. Mamma kramar mig tafatt tillbaka och när jag släpper henne tittar hon konstigt på mig.

"Under den här senaste veckan har du betett dig så konstigt." mumlar mamma och skakar på huvudet. "Du är alldeles sprallig och du försvinner ur huset hela tiden."

Det är inte så konstigt. Den här veckan har jag och Asher umgåtts så mycket som vi bara har kunnat. Det har varit den bästa veckan på länge, inte för att mina senaste veckor har varit något vidare motstånd men ni förstår vad jag menar. Det känns som om vi försöker ta ikapp förlorad tid tillsammans.

Det är en konstig tanke: Jag och Asher, tillsammans. Det har varit så mycket annat som har stått i vägen och stoppat oss men nu har allt löst sig och inget stoppar oss längre. Sandro och två andra maffiamedlemmar sitter bakom lås och bom och resten av gänget är på flykt från polisen. Vi är säkra nu och inget står i vägen för att vi ska få träffas.

Förutom min mamma.

"Okej då." suckar jag uppgivet. "Jag ska till Asher."

Mamma nickar, belåten över att hon gissade rätt. "Då vill jag att du ska fråga honom om han vill komma och äta julmiddag med oss på juldagen."

Jag bara gapar åt henne. Julmiddag? Här? Med Asher?

"Ja, Skye." skrattar mamma och hon får skrattrynkor runt ögonen och de gör att hon ser minst 5 år yngre ut. "Jag vet nog allt att det är Asher du smiter iväg med varje dag."

Jag öppnar munnen för att försvara mig men mamma stoppar mig innan jag hinner säga något.

"Det gör ingenting. Faktiskt är det så att jag och din pappa skulle gärna vilja träffa honom." säger mamma och jag blinkar bara förvånat åt henne. Detta var inte alls vad jag hade förväntat mig. Både mamma och pappa verkar ha varit så stränga gällande Asher, men det kanske bara gällde när vi inte dejtade?