He's Real [Swe]

He's Real [26]

*Viktigt!*

Jag har bestämt mig för att publicera karaktärsintervjun efter kapitel 30! Därför behöver jag en massa frågor! :D

Kapitel 26

Kvällen efter Dash och Kyle släppt av mig hemma efter zooet gick faktiskt bra. Kyles aura av glädje satt kvar flera timmar efteråt, jag kunde till och med äta middag tillsammans med mina föräldrar och Oliver utan att grubbla över Asher.

Mamma verkade oförskämt glad att jag verkade vara okej igen. Hon pratade glatt hela middagen och försökte få mig att prata. Jag var visserligen inte ledsen men jag var verkligen inte sugen på att låtsas som om ingenting hade hänt och prata på som vanligt. Mamma visste att jag är ledsen men hon gjorde verkligen allt för att få mig att glömma det.

Efter flera timmar av vankande i mitt rum och onödig städning kunde jag inte dra ut på att gå och lägga mig längre. Jag fruktade att mitt goda humör skulle förstöras så fort mina tankar hann ikapp mig. Men när hela huset släcktes ned och alla gick för att sova kunde jag inte hålla sömnigheten borta från mig, hur gärna jag än ville. 

Kyle måste verkligen ha påverkat mig djupt för jag somnade snabbt, utan att tankarna på Asher ens hade dykt upp i mitt huvud. Jag tänkte på hur kul vi hade haft det under dagen och att det är synd att jag inte har umgåtts med Kyle mer än jag har gjort.

Allt förändrades dagen därpå i skolan.

~*~

Jag vaknar som vanligt av mitt alarm men idag fruktar jag inte att behöva gå upp till skolan lika mycket som igår. Tanken på att jag kommer att få träffa Kyle och Dash muntrar upp mig tillräckligt för att jag ska komma upp ur sängen. Vem vet, kanske har Lily tänkt klart och jag kanske kan få prata med henne idag igen? 

Även om det inte är så troligt kan man ju alltid hoppas, optimism är ju bra, eller hur?

Jag äter snabbt min frukost och gör mig i ordning för skolan. Dash frågade om de kunde hämta upp mig idag för att skjutsa mig till skolan igår och jag accepterade erbjudandet. Eftersom att Hannah inte direkt kommer för att hämta mig idag så är jag glad över varje tillfälle jag slipper ta cykeln.

Dashs bil tutar utanför huset och jag rusar ned för trapporna. Oliver och mamma har redan åkt så jag låser huset innan jag går ut. 

Dash ler mot mig när han ser mig och Kyle vinkar energiskt från baksätet. Tanken på att han gav bort framsätet till mig gör mig varm och jag ler åt dem.

Jag hoppar in i bilen och hälsar glatt på dem. Dash och Kyle utbyter en förvånad blick och jag rynkar på pannan. "Vadå? frågar jag.

"Du verkar... Glad." säger Dash tveksamt och studerar mig. Idag har jag ett par tajta jeans och mitt hår väller ut över ryggen i bruna vågor. Inte alls som igår då jag såg ut som ett vrak. Fast då kände jag mig som ett också så det passade bra.

"Jag kan vara ledsen om ni hellre vill det..." säger jag dröjande och min underläpp darrar en aning. Dash flinar åt mig och Kyle skrattar lågt. 

"Kul att du är tillbaka bland oss levande i alla fall." säger Kyle och flinar pojkaktigt mot mig. Jag besvarar hans leende och Dash startar bilen och vi lämnar mitt hus bakom oss.

"Så Asher och Eric brukar inte åka tillsammans med er?" frågar jag efter en stund och försöker att låta oberörd. Namnet hugger till i bröstet men jag låtsas inte om det. Jag trummar mina fingrar mot bildörren i takt till musiken på radion för att distrahera mig själv.