He's Real [Swe]

He's Real [31]

Kapitel 31

Samma dag blev jag utskriven från sjukhuset och jag fick äntligen lov att åka hem. Jag undrar lite varför jag var tvungen att stanna kvar där överhuvudtaget då det enda felet på mig var en skadad axel. Möjligtvis var de inte så säkra på hur jag skulle må efter att ha varit kidnappad och tänkte behålla mig under uppsikt under ett par dagar extra än nödvändigt.

Man kan väl säga att jag är van vid det här laget, hah.

Mamma var i alla fall glad att se mig efter vårt bråk på sjukhuset när jag kom hem från sjukhuset. Jag har fortfarande inte förlåtit henne än men jag kom fram till att antingen kom jag hem eller så måste jag sova kvar på sjukhuset, och där ville jag inte vara en minut till så valet var inte så svårt. 

Jag måste få tid att tänka igenom allt som har hänt innan jag gör något annat. Mamma sa att jag fick stanna hemma från skolan hur många dagar som jag ville men jag vill ändå börja på en gång. Det gäller att hålla sig sysselsatt och inte tänka efter så mycket. Dessutom har jag missat tillräckligt många dagar i skolan och jag vill inte hamna mer efter än jag redan är. Det var ett tag sedan jag har gjort några läxor och jag ligger efter i nästan alla ämnen redan.

Så här är jag nu, på väg in i skolan följd av Dash och Kyle bara två dagar efter jag blev utskriven från sjukhuset. Asher har inte hört av sig på de här dagarna och det är jag glad över. Han ger mig utrymme att tänka efter i ensamhet, vilket nog är smart gjort av honom.

Det är en konstig känsla att gå in i skolan igen efter allt som har hänt. Alla andra runt omkring pratar på som vanligt och de fäster ingen större uppmärksamhet till mig. Det är absurt att deras liv pågår precis som vanligt medans mitt har blivit vänt helt uppochned under de senaste veckorna. Jag förväntade mig nästan att alla skulle veta exakt vad som har hänt eller att de skulle ha synts på mig men ingen kastar ens en andra blick på mig.

Jag, Dash och Kyle delar på oss när vi ska till våra skåp, jag går åt det ena hållet och Dash och Kyle går åt det andra. Jag går fram till mitt skåp och låser upp det och till min förvåning ramlar en lapp ut ur det. Jag böjer mig ned, tar upp den och vecklar ut den för att kunna läsa vad som står.

Princesa, jag är så ledsen över allt jag har gjort och jag hoppas verkligen att du kan förlåta mig. Jag vet att det är mycket att be om, men jag kommer inte att ge upp.

Jag himlar med ögonen åt lappen och river sönder den i flera bitar innan jag slänger den i en papperskorg som står en bit från mitt skåp. Det är mycket att begära att jag ska förlåta honom, och det är ingenting jag kommer att göra i första taget.

Trots att jag inte är redo att förlåta honom ångrar jag de sakerna jag sa åt honom på sjukhuset. Jag sa att allt var hans fel och flera andra saker som jag ångrar nu när jag tänker efter vad jag egentligen sa. Jag var bara så arg. Orden flödade bara ur mig innan jag hann tänka efter.

Asher kunde visserligen ha gjort många saker som kunde förhindrat allting men han hade ingen aning, så varför skyller jag det på honom?

Vem vet hur många saker jag skulle kunnat ha gjort för att inte hamnat i den situationen? Bara för att jag visste hur Asher skulle ha kunnat gjort betyder inte att han gjorde det med flit. Han hade ingen aning om det förrän det var för sent.

Jag är fortfarande arg på Asher men på sjukhuset sa jag att jag hatade honom. Det är inte sant. Jag hatar honom inte. Det är omöjligt för mig att hata honom, trots allt han har gjort. Man gör misstag, vissa värre än andra men det är inte misstagen som visar vem man är. Det är hur man gör upp för dem.