He's Real [Swe]

He's Real [30]

Kapitel 30

Orden ekar inuti mig och får mitt hjärta att stanna. Känslor som smärta, förvåning, lättnad och ilska stormar inom mig och river upp såren som knappt ens hunnit börja läka. Såren som Asher gjorde den dagen han sa att kyssen var ett misstag.

"Är han på väg hit?" frågar jag tyst och stirrar rakt framför mig. Efter en stund lyfter jag blicken och ser Dash nickar försiktigt. Stormen av känslor lägger sig men två känslor stannar kvar. Smärta och ilska.

Jag gör ett försök till att sätta mig upp. Min ena arm är obrukbar på grund av axeln men jag klarar av det rätt så bra och jag sätter mig på kanten till sängen. Det är första gången jag försöker att sätta mig upp sedan jag kom hit. Jag har inte haft någon anledning att komma upp ur sängen förrän nu. Jag kan inte konfrontera Asher medans jag fortfarande ligger i en sjukhussäng.

Dash skyndar sig fram till mig för att hjälpa mig. "Ta det lugnt." mumlar han när jag försöker ställa mig upp. 

"Jag vill inte ligga ned, helt hjälplös när han kommer." säger jag sammanbitet ställer mig upp på ostadiga ben med hjälp av Dash. Han protesterar inte och hjälper mig upp utan att säga ett ord.

Hannah och Olivia är fortfarande kvar i rummet och de verkar inte ha en aning om vad de ska göra. De tittar mellan mig och Dash och försöker att få någon av våran uppmärksamhet utan att egentligen störa oss. Jag tar ingen notis av dem utan jag hänger fast på Dash och försöker att stadga mig själv. 

"Vad sa han?" frågar jag och tittar allvarligt på Dash när jag har fått tillbaka balansen. Han rycker på axlarna. "Inte mycket. Han sms:ade bara och sa att han är på väg."

Jag fnyser. Så det var hans reaktion på att jag har varit kidnappad och räddad? Och vart har han varit hela den här tiden och varför bestämde han sig för att komma tillbaka nu, precis när jag har blivit räddad?

Jag släpper tag om Dash när jag är säker på att jag inte kommer att ramla ihop. Jag drar ett djupt andetag och börjar att gå mot dörren. Dash lägger sin hand om min oskadade axel och jag vänder mig motvilligt om igen.

"Och vart ska du någonstans?" frågar han förbryllat.

"Ut härifrån." säger jag bestämt. "Jag vill inte stanna kvar på sjukhuset längre. Jag ska gå och hitta en läkare som kan skriva ut mig. Jag borde inte behöva stanna här, min axel klarar sig alldeles utmärkt."

Jag drar mig undan från Dashs hand och går ut från rummet. Steg hörs bakom mig men jag tittar inte tillbaka för att se vem av dem det är som bestämde sig för att försöka stoppa mig. 

"Skye, vänta!" Det är inte Dash som ropar, utan Hannah. Jag struntar i henne och fortsätter att gå. Stegen börjar att springa och snart är hon ikapp mig och går bredvid mig.

"Kan du inte berätta vad som händer?" ber Hannah och tittar på mig. "Vad har Asher gjort? Vart har han varit?"

Jag stannar av vid en korsning och tittar åt båda hållen. Inte en människa syns till åt varken det ena eller det andra hållet och jag suckar djupt och gnuggar mina tinningar. "Jag vill inte prata om det." väser jag till Hannah. Hon rycker inte ens till av den vassa tonen och hon låter sig inte slås ned. Jag bestämmer mig för att gå åt höger och Hannah följer envist efter mig. "Varför är du så arg på honom?"

Jag stannar mitt i korridoren och vänder mig om mot henne. Helt plötsligt kokar jag av ilska, men den är inte riktad mot Hannah. "Varför?" ekar jag och skrattar ett kort, glädjelöst skratt. "Det ska jag berätta för dig."

"För det första höll han informationen om Sandro från mig ända tills jag blev kidnappad. Eller det första borde vara att han litade på något Sandro sa från första början. Han borde inte litat på Sandro när han sa att han ville sluta med droger och att vara kriminell." säger jag, min ilska byggs upp medans jag pratar. Hannah är tyst och låter mig få ur mig all min ilska.