Sounds | o.r

6

°Omars Perspektiv°

Mitt hjärta blöder, i alla fall är det så det känns. Det känns som om en kniv skärt mig i hjärtat, det svider, värker, bultar och blöder. Jag lovade mig själv att glömma, glömma allt och börja om på nytt. Jag ville göra ett gott första intryck på alla när jag kom tillbaka som en ny person. Men oavsett hur mycket jag försöker kan jag inte gömma, jag vill inte glömma heller, jag känner mig så kluven, ena stunden vill jag något och i nästa något annat. Jag finner ingen ro hos mig själv. Jag trodde att åren i Göteborg skulle rädda mig, få mig att glömma och börja om, och jag tror jag glömde, men när jag nu kom tillbaka, där allt började blev det helt plötsligt väldigt tydligt igen. Så fort tåget bromsade in på tågstationen väcktes gamla minnen upp, bra som dåliga. När jag träffade Felix för första gången på flera år hade jag svårt att prata, för han sökte igenom mig med blicken direkt, han sa inte ens hej innan han försökte läsa av mitt nya jag.

Första gången jag stötte på Alice, jag vågar knappt tänka tillbaka. Jag trodde det var någon annan, att jag drömde. Jag blev ännu en gång stum, kunde knappt röra en muskel när jag hörde henne prata, det kändes som att ögonen skulle svämma över, men jag lyckades hålla de hyfsat torra. I just denna stund förstod jag även hur oerhört dum jag varit, och hur oerhört lika jag var hennes pappa. Vi är inte lika till utseendet, och egentligen inte till personligheten heller. Men jag lämnade henne, när hon behövde mig som mest, när livet var som svårast. Nu kommer jag tillbaka, tre år senare, och hör henne prata. Och jag tror hon fortfarande litar på mig. Det samma gjorde hennes pappa, han försvann, lämnade henne ensam och kom tillbaka, sjutton år senare och trodde han kunde bestämma över henne.

Men jag är glad över att hon förlåtit mig, i alla fall låtit mig vara i hennes närhet, låtit mig prata med henne. Hon är en förlåtande själ, men hon tar god tid på sig att förlåta. Och nu är jag tillbaka, galnare i henne än vad jag någonsin varit, och det ända som står emellan oss är Charlie. Och mina chanser är som totalt bortblåsta. Han är en prins i jämförelse med mig, han är snäll, omtänksam och beskyddande. Precis en sån som Alice behöver, jag är inget av det.

Folk har sagt att man ska kämpa för den man älskar, men jag vet inte om det är värt det, dom är lyckliga ihop. och jag vill inte förstöra Alice en gång till. Jag har gjort det för många gånger, alldeles för många...