Sounds | o.r

4

Jag hade legat i soffan hela dagen, inte rört en kroppsdel. Vilket jag var glad över, jag ville inte känna pressen att prestera idag, jag ville bara vara ensam. Jag behövde tid att bara få tänka, inte prata. Att prata för mig är inte som för dig, du pratar gärna, tills dina stämband gör ont, och det blir inte jobbigt. Men för mig känns det som när man ska prata ett främmande språk, försöka kommunicera med någon som inte förstår ditt språk, det funkar, ni förstår varandra hyfsat, men det är uttröttande, på något sätt jobbigt. För du tvingas tänka innan du säger, du behöver förbereda dig på annorlunda ljud som dina stämband och din mun inte är vana vid.

Jag hade varit ensam hemma hela dagen, vilket var skönt, varken mamma eller Erik var hemma, och Alexander var på dagis. Mamma förstår när det blir för mycket, hon vet när det är dags att låta mig vara ensam, låta mina stämband vila. Erik och jag pratar inte på det sättet, vi håller inte långa konversationer så för honom räcker det med att jag inte svarar, så förstår han. Alexander är det svårare för, han förstår inte, han är för liten. Därför är det extra skönt när jag får tid att bara vara ensam, som den ensamvarg jag egentligen är.

Det plingar på dörrklockan och ljudet väcker mig ur mina tankar, väcker mig till verkligheten. jag reser mig upp ur soffan och går bort till dörren. Jag öppnar dörren med blicken på mina lila sockar, jag kände mig inte snygg, inte för fem öre. Men oavsett hur jag såg ut i mina rutiga pyjamasshorts och det lila linnet kändes inte mötande av en annan människa jobbigt, de fick ta mig som jag var, en måndag som denna.

"Hej Alice!" Jag lyfte blicken och kollade frågande på Omar, vad ville han egentligen?

"hej" svarade jag kort, osäker på hur jag egentligen skulle svara.

"jag tänkte fråga om du vill ta en fika? som vänner" ler han och jag tänker en stund, vad skulle det skada?

"Gärna, kom in. Jag måste byta om bara" svarar jag och håller upp dörren för honom. När han ställt av sig sina skor stänger jag igen dörren och ger honom ett snabbt leende innan jag går upp till mitt rum. Jag hör honom komma efter, men jag försöker låta bli att fundera mer på det utan väljer snabbt ut kläder. Han kommer in, som om det var vana. Han sätter sig ner på min säng och kollar på mig.

"Omar, jag ska byta om" säger jag en aning obekvämt.

"Ja, jag har sätt dig byta om förut, tänk inte på mig. Jag kollar bort" säger han och vänder bort blicken.

"o-okej" svarar jag och drar linnet över huvudet. Jag bytar snabbt om och vänder mig där efter mot Omar igen. "sådär" säger jag och han kollar upp mot mot och ler.

"Snyggt, ska vi gå?" frågar han och jag nickar. Vi går ut ur huset och jag låser efter oss. Vi följer vägen och jag anar en viss stel tystnad, den är inte här, inte än. Men den kommer. Tystnaden var aldrig stel mellan oss, inte innan. För oss var tystnaden vacker, den var allt vi hade. Omar harklar sig och får den stela tystnaden att snubbla på mållinjen.

"Jag tänkte vi kunde fika på vårt hallonställe, för gamla tiders skull" ler han och jag nickar.

"Låter bra" svarar jag och vi svänger in på den lilla stenklädda vägen som leder till en röd stuga. Det hänger fullt med skyltar skrivna med färgglada färger. Utanför står de runda små borden med stolar runt, alla i olika färger. Hit gick vi alltid, vi fikade här efter skolan, när vi inte hade något för oss eller när vi bara kände för det. Det var alltid plan B. Vi går in genom dörren och en doft av nybakta bullar slår oss som en käft smäll. Den lilla klockan plingar som alltid till och tjejen bakom disken kollar glatt mot oss.

"hej! sugna på något?" frågar hon och vi kollar fundersamt på alla bakelser i olika storlekar, färger och former.

"Jag tar en hallonmuffins" säger Omar och tjejen nickar.

"Ska ni äta här eller ta med?" frågar hon.

"Äta här" ler han och hon nickar innan hon plockar fram en hallonmuffins på en tallrik.

"Jag tar en blåbärsmuffins" säger jag och hon nickar.

"betalar ni var för sig?" fråga hon och jag tänker precis öppna munnen när Omar gör det.

"Jag betalar båda plus varsin dricka" säger han och jag skulle vilja protestera, men jag har försökt det för många gånger. Nästa gång är det min tur att bjuda med honom och då också bjuda honom.

"ja det blir 110kr" säger hon och Omar nickar.

"Vad vill du ha för dricka Omar?" frågar jag och går mot kylen.

"Vatten" säger han och jag nickar.

"Päron? som vanligt?" frågar jag och han nickar. Jag plockar ut två Loka, en päron och en citron.

"så, här har du kvittot, smaklig fika" ler tjejen och Omar tackar när han lyfter upp brickan med våra muffins. Vi går ut, sätter oss ner på det blåa bordet och delar upp fikan innan Omar lägger undan brickan. 

"Jag måste säga att det faktiskt förvånade mig att du kom ihåg vilken dricka jag ville ha" säger Omar och biter en bit av sin muffins.

"Päronsmak när du väljer Hallonmuffins, blåbär hallon vid val av blåbärsmuffins, och skulle det falla dig i smaken med en chokladboll ska du ha coca cola" svarar jag och äter av min muffins.

"Det är fascinerande vad du lagt på minnet" skrattar han och jag nickar med ett dovt skratt. Jag måste erkänna att jag saknat våra fikastunder här, och jag har saknat dessa stunder ihop med Omar, jag har saknat min Omar.