Sounds | o.r

23

"Tack så mycket" jag tar emot den fulla plastkassen och ler tacksamt mot kvinnan i kassan innan jag går ut, vidare hem.

"Alice" jag stannar upp, drar ut den ena hörluren från örat och kollar mig omkring. "Alice!" Rösten blir tydligare och jag vänder mig mot hållet det kom ifrån. Jag suckar för mig själv när de bruna ögonen kommer fram.

"Inte igen Omar, snälla" säger jag och sänker blicken till mina skor.

"Låt mig förklara, snälla" ber han och jag skakar svagt på huvudet.

"Ne-nej, förklarat har du redan gjort" suckar jag och möter hans bedjande ögon. Det skär i mig, att se de så svaga och ledsna.

"Snälla" han låter så ynklig, så svag och liten.

"Okej, kör" säger jag och korsar armarna över bröstet, jag tänker inte bli veklingen den här gången.

"Det var inte meningen att dra upp henne, honom eller då. Men det kändes som att du inte längre brydde dig. Och eftersom vi nu bara var vänner trodde jag inte du skulle ta lika illa upp, men jag ber om ursäkt, snälla, förlåt mig" han borde inte fått förklara, jag borde aldrig släppt in honom i mitt liv ännu en gång. Vi förstör varandra från hjärtat och ut. Men samtidigt lagar vi varandras trasiga bitar, vi är komplicerade.

"Omar, jag..." börjar jag, utan att egentligen veta hur jag ska fortsätta. Men han avbryter mig.

"Alice, gillar du mig? Som du gjorde förr?" Hans blick är fäst på mig, sökande efter min blick. Jag vet inte svaret på den frågan, jag vet inte om jag någonsin gjort eller någonsin kommer veta.

"Jag vet inte" mumlar jag och en ensam tår letar sig ner för min kind. Jag torkar snabbt bort den, jag gråter inte, jag skulle inte vara den veka. Tänk att en dag som började så bra, plötsligt bara rasade samman.

"Du vet visst, Alice jag ser det på dig" Han låter nästan arg och hjärtat hamrar hårt i bröstkorgen på mig när jag kollar upp i de mörka ögonen som mörknat mer. Med luften i halsen och hjärtat hamrande hårt släpper jag ner påsen på marken och tar ett steg tillbaka. Jag håller hans blick hårt i min, allt för att kunna märka hans nästa drag.
"Du har alltid vetat Alice, lika mycket som jag aldrig vetat..." Han tar fler steg fram och jag backar, av någon anledning skrämmer han mig, jag kan inte säga om det är den mörka blicken eller den aningen hårda tonen på hans ord. Jag stannar upp, tegelväggen bakom mig känns kall, jag sväljer hårt för att få bort klumpen i halsen men den finns fortfarande kvar. Han är bara centimeter i från mig och jag känner hans andetag pusta mot mitt ansikte. Hans blick är spänd i min, likt min är spänd i hans. Plötsligt pressas hans läppar hårt och intensivt mot mina, till en börjar blir jag förvånad, stel i hela kroppen. Men det är som något släpper, som om något faller från mina axlar och jag slappnar av, hjärtat hamrar fortfarande hårt i bröstet. Det var länge sedan jag kände hans läppar mot mina, länge sedan hans kropp stod pressad mot min, men jag kan inte ljuga om att jag tyckte om det.

"Säg det, säg att du tycker om mig" han släpper mina läppar och börjar vandra ner för min hals, jag biter hårt tag i underläppen och flyttar ner mina händer till hans bröstkorg, och trycker bort honom från mig. Han kollar på mig, hans läppar är lätt svullna och han andas häftigare än innan, likt så jag.

"Jag gillar dig, Omar. Men inte här"

--------

Woops!

Har så lite motivation just nu, allt känns hopplöst. Hoppas ert lov varit jätte bra och att komma tillbaka till skolan inte känns allt för jobbigt! <333 ta hand om er!

ily ♡