Sounds | o.r

19

"Jag är en så pinsam person" säger jag och gömmer ansiktet i händerna. Omar skrattar lätt och skakar på huvudet. Jag skulle aldrig bett om gårdagens historia, aldrig.

"Nej inte alls Alice, alla är pinsamma när de är berusade. Du gjorde inget fel, det var han som gjorde och hon som reagerade väldigt överdrivet. För du visste väl inte att han dejtade någon ny?" Blicken som jag hade flyttat upp till Omar vek jag svagt undan och skakade på huvudet. Jag visste att de dejtade, i alla fall att de hade något på gång. Men det kan vara min hemlis.

"Förlåt" mumlar jag och fäster blicken i mattan under mina fötter för att tårarna i ögonen inte ska rinna över.

"Förlåt för vadå?" måste han fråga? kan han inte bara krama om mig, hålla mig i sina armar som han alltid gjorde förr? "Alice, Alice kolla på mig" säger han, hans röst är len och jag kniper hårt igen ögonen, pressar tillbaka tårarna från att droppa ner på golvet. Jag skakar på huvudet, jag är alldeles för svag för att kolla upp. Jag hör honom resa sig upp ur fåtöljen, jag är på väg att lyfta ansiktet ur händerna men när han sätter sig ner bredvid mig i soffan och lägger en arm runt mina axlar är det som den sista droppen för att tårarna ska rinna över landar i bägaren och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Han drar upp min överkropp från framåtlutande lägen och drar mig intill sig. Jag borrar ner ansiktet i hans tröja och sluter ögonen igen.

"Vad tynger ner ditt hjärta så mycket?" frågar han efter en stund, han vet mig. Ger du mig tid, håller om mig och låter mig gråta i tystnad tills jag blivit lugn, så kan jag svara på dina frågar, förklara. Jag måste bara få gråta klart först.

"Så mycket" börjar jag och drar handryggen under ögonen. "Så mycket som för dig kommer vara sinnessjukt, jag vill berätta allt för dig, från början. Men allt är så komplicerat och oklart för mig med. Men just nu behöver jag prata med Felix" säger jag och han nickar och räcker mig sin telefon.

"Ring honom" säger han och jag nickar. Telefonen är låst, men hans kod är inte bytad på alla dessa år, samma som förr. Jag letar igenom kontaktlistan, Felix. Jag trycker på numret och sätter telefonen mot örat.

"Omar!" hörs ur andra änden och jag ler smått.

"Alice" Svarar jag och det tystnar.

"Varför ringer du inte från din egen telefon?"

"Kan du komma över?"

"Vad nu?"

"Bara kom"

"Berätta först annars kommer jag svimma av orolighet, du vet att jag blir orolig när du säger så!"

"Förlåt, men kom hit, jag kan inte ta det över telefon"

"Säg först vart på skalan"

"Typ en 7:a? men jag mår bra, Omar också"

"okej, kommer om 20"

"Tack!"

"Inga problem!" Jag lägger tillbaka Omars telefon på soffbordet bredvid kontrollerna och lutar mig tillbaka mot hans bröst.

"Jag ska fixa lite Te" säger han i brist på annat och reser sig ur soffan.

"Nej! eller jag menar, kan du inte sitta här en stund till? med mig" säger jag och han nickar, sätter sig ner igen och jag kryper tillbaka i hans famn. Han drar långa försiktiga drag med sina fingrar genom mitt hår och nynnar tyst till Fire In The Rain av Måns Zelmerlöw. Vi sitter längre så, Tills Felix snabba och hårda knackningar ekar från dörren. Omar Reser sig ur soffan och går för att öppna. Jag reser mig upp och sätter på Tv:n. Felix kommer in genom dörren och går ur sina skor i farten. Han kommer in och kollar mig djupt i ögonen.

"Hej" Säger jag men han säger ingenting nu heller, han bara läser av mina ögon och nickar sedan.

"Berätta" säger han bestämt och jag nickar. Jag berättar hela gårdagens händelse, även om han också var på festen var han inte i samma rum när det hände.

"...Dessutom har han min nyckel, som han inte lämnat tillbaka än. Jag bad honom lämna den till dig eftersom ni kanske ses mer än vad vi gör" avslutar jag och Felix nickar. Omar sitter och gungar uttråkat fåtöljen ut sidorna.

"Han gör mig sjuk, Han var ju inte sån förr. Det är något nytt." säger han och jag nickar. Det är sant, jag kan inte minnas att han någonsin varit så hemlighetsfull, och konstig som den sista tiden vi hade ihop.

"Jag känner mig inte trygg med nyckeln till min lägenhet i hans händer längre. Jag vill bara ha tillbaka min nyckel, jag vill inget mer" säger jag.

"Fråga Ogge, han och Charlie är ju nästan kompisar. Jag och Charlie har varit ovänner sedan ni två gjorde slut" säger Felix och jag höjer frågande på ögonbrynen.

"Jag trodde ni fortfarande var vänner" Säger jag men Felix skar på huvudet.

"Nope, vår vänskap avslutades i större bråk än eran. Victoria tvingade mig välja mellan dig och Charlie, till en början ville jag kompromissa. Men han frågade för mycket om dig och Victoria tröttnade fort på hans nya beteende. För det var inte samma gamla Charlie. Så valet blev enkelt" säger han och jag nickar långsamt.

"Jag visste inte..." börjar jag men han avbryter mig.

"Precis, det var egentligen inte meningen du skulle veta. Men jag älskar mitt val och ångrar det inte en sekund. Du är min bästa vän Alice och du kommer alltid vara" ler han och jag nickar, låter ett leende spridas på mina läppar.

"Jag och Charlie har varit ovänner i hundra år" säger Omar plötsligt och både jag och Felix flyttar våra blickar till Omar som sitter på sin fåtölj.

"Du har sagt att ni inte kände varandra, att ni aldrig vart?!" säger jag förvirrat och han flinar kort från där han sitter.

"Varför har du aldrig sagt något?" frågar Felix minst lika förvirrat och Omar flinar ännu mer.

"Men berätta!!" säger vi i mun på varandra efter en tystnad som kändes evig. Omar nickar och vänder sig mot oss

"Vi var vänner långt tillbaka i tiden. Men bara precis innan jag och Felix blev vänner, kom jag på honom att vara med min dåvarande tjej. Och istället för att bli arg på henne blev jag arg på honom, precis så som hans flickvän reagerade mot dig Alice, igår. Där efter var vi rena fiender. Det var även därför jag sedan var med hans flickvän, för att ge igen. Vilket var oerhört dumt, eftersom det var under samma tid som vi var ihop Alice. Men jag kunde inte tränga bort hämnden som grodde inom mig, det var hans första flickvän sedan han förstörde mitt förhållande med förra tjejen och jag blev förblindad av hämnden att jag inte tänkte. Där efter blev vi ännu mer osams" säger han och jag tvingar plocka upp hakan från golvet. Det förklarade onödigt mycket, det förklarade saker som jag glömt, trängt bort. Det öppnade gamla sår och hällde citron i dom. Det var som att uppleva allt en gång till. Allt på grund av hämnden.

-----

förlåt för eventuellt en del stavfel, hinner inte kolla igenom kapitlet och vill uppdatera :))) Puss!

ily ♡