Sounds | o.r

27

Det kändes på något vis lättare att andas nästa dag, på samma sätt som det kändes lättare att öppna ögonen och möta morgonens ljus. Jag kände mig för första gången på länge glad, glad över att vakna upp. Det hade varit jobbigt de senaste, jag antar att allt cirkulerade runt om vart annat, för allt handlade inte bara om Charlie, det handlade inte heller bara om Omar, eller jobbet. Det var så mycket mer som kretsade innuti mitt huvud, så mycket mer som gjorde att mitt leende vändes upp och ner, att mina ögon knappt orkade hålla sig öppna och att hjärtat mitt höll på att gå itu. Jag började känna igen mig själv, mer och mer. Jag började hamna tillbaka i den onda cirkel jag tidigare levt i. Det kändes som att jag vaknade upp från från en dröm, att de senaste åren bara hade varit en dröm. Jag hade mått för bra, och haft det för bra för att de skulle kunna vara sant. men igår, när allt kändes som värst vände det igen, de sista timmarna på dygnet var rena drömmen. Och denna morgon lika så, jag öppnade ögonen, log och slöt dom igen. Den varma luften som puffade mot min nacke i takt med hur bröstkorgen åkte upp och ner. Det beskyddande greppet om mig gjorde sin del i leendet också. Jag kände mig trygg, trygg och glad. Men samtidigt som leendet fanns på mina läppar kändes det konstigt, det var något som inte stämde. Lägenheten låg tyst, man hörde klockan ticka ute i vardagsrummet och Omars djupa ande tag, men annars var det tyst. Ända tills låset på ytterdörren vreds om, jag slog upp ögonen i ren panik, rädd att jag somnat om och börjat drömma. Men ljuden av hur dörren öppnas och stängs, hur skor dras mot mattan och hur någon går in i lägenheten får mig att slänga täcket åt sidan och sätta fötterna mot golvet. första bästa tröja som låg på golvet åkte på innan jag öppnade sovrumsdörren och kollade rakt in i de blå ögonen. Han log mot mig, sitt finaste leende.

"Godmorgon" säger han och går vidare mot toaletten.

"Vad gör du här?" frågar jag, med rynkad panna. Han skrattar lätt och stannar igen.

"Jag bor här Alice" ler han och stänger dörren till toaletten. Jag suckar och släpper dörrkarmen innan jag går mot toaletten och bankar på dörren.

"Charlie!"

"Kommer strax!" jag suckar ingen innan jag backar från dörren och lägger armarna i kors. Toalett dörren låses upp och han ler mot mig igen. "varför så arg kära du?" frågar han och innan jag hinner reagera pussar han mig löst på kinden och går mot köket.

"Varför är du här?" frågar jag och springer efter honom.

"Jag ska göra frukost, vill du ha?" Han kollar på mig, likt han alltid gjorde förr.

"Nej, jag vill veta vad du gör här, i min lägenhet" svarar jag han men får bara ett schhhh till svar.

"Alice, jag bor här. Ihop med dig och det har jag gjort sedan du köpte lägenheten. Jag äger en halva och du en, varför frågar du samma sak hela tiden? har du sovit dåligt eller saknat mig för mycket? jag har bara varit borta i en dag" skattar han löst och skakar på huvudet åt mitt ansiktsuttryck.

"Nej Charlie, vi har gjort slut för flera veckor sedan. Du har ny flickvän och jag ny pojkvän, vi har gått vidare." säger jag och slår ut med armarna.

"Vad sa du?" frågar han och vänder sig mot mig, denna gång utan leendet på sina läppar och en mycket mörkare blick.

"Lyssna på mig Charlie, jag vet inte vad du slott huvudet i eller vad du rökt men du bor inte här länge och vi är inte tillsammans mer, okej?" Säger jag istället för att svara på hans fråga, han beter sig så konstigt, skrämmande på något vis. Han skrattar, igen.

"Sluta, du skrämmer mig" ler han och kommer fram mot mig.

"Jag skojar inte, du är inte min pojkvän längre. Ut!" säger jag och sväljer hårt av hans mint doftande andedräkt som slår mot mitt ansikte. Han ler igen, hans blick flackar från mina ögon. Hans ögon är kalla, bleka. Ska Omar vakna snart?

"Jag går ingenstans innan jag har fått laga mitt hjärta frukost" ler han och går tillbaka till köksön.

"o-okej" svarar jag osäkert och sätter mig ner vid bordet. "men sluta kalla mig ditt hjärta för det är jag inte" säger jag sedan och han nickar.

"okej" svarar han lätt och rycker på axlarna. Jag suckar tyst och drar handen genom håret. Mina fingrar trummar mot bordet för att fördröja tiden, jag vill bara ha honom ut ur min lägenhet.

"Alice...." börjar han och jag kollar upp från bordet.

"ja?" Hans blick ligger fest på kniven i hans hand, jag kollar likt honom på den, hur hans fingrar löst drar över den vassa sidan.

"Har du någon gång funderat på livet efter döden?" Jag höjer förvånat på ögonbrynen.

"Många gånger, och det vet du Charlie. lägg ifrån dig kniven." säger jag menande och han kollar bak mot mig, ler kort innan han kollar tillbaka på kniven i sina händer.

"Jag skär bara lite tomat" svarar han. Tonen han använder är skrämmande, kort och låg.

"Jag vill inte ha någon tomat, lägg ner kniven"

"Sätt dig ner Alice" Någonstans ändras hans röst, utdragen och mörk. Jag börjar känna rädslan stiga, jag sväljer hårt och nickar.

"Jag sitter ner Charlie"

"Har tanken om att ta ditt liv någon gång slagit dig?" säger han efter en lång tystnad.

"Charlie! Sluta" ber jag en aning sårat.

"Jag är bara nyfiken" svarar han, som om frågan handlade om min favorit mat.

"jag svarar inte på den frågan innan du lagt ifrån dig kniven och lämnat min lägenhet." Han har inte kollat på mig än, han står fortfarande med ryggen emot och blicken på kökskniven. Plötsligt vänder han sig om, på få sekunder står han lutad över bordet med blicken fäst i mina ögon och kniven sittandes i bordet, precis framför mina fingrar. jag sväljer hårt och drar långsamt fingrarna mot mig.

"Jag vet att du tänker det dagligen, och tankarna tar dig snart till andra sidan, men tankarna skulle behöva hjälp att övervinna dig. Jag menar, jag har alltid lyssnat på dina tankar" Viskar han. Det rinner saliv ur hans mungipa när han skrattar som sedan droppar ner på bordet bredvid kniven.

"Skulle jag vilja det, så behöver jag ingen hjälp. Lägg. Ner. Kniven." Långt inom mig vet jag att han aldrig skulle skada mig, inte fysiskt. Även om min hjärna skriker efter Omar är jag tyst, för jag vet att jag har större chans att klara mig ur det här, ensam. Charlie rycker upp kniven ur bordet igen, ler och reser sig långsamt upp från bordet. Han vänder sig tillbaka till köksbänken och då ser jag min chans att resa mig upp från stolen.

"Du skulle sitta sa jag" varnar han men denna gången står jag kvar, bredvid stolen. "Sitt" säger han igen, denna gången mer irriterat. "Sitt!" allt händer på ett ögonblick, han vänder sig om, kniven flyger genom rummet och landar på golvet, bredvid min vänstra fot. Strax efter svider det till i min arm, och blodet börjar droppa. Jag sätter skräckslaget höger handen över och kollar upp på honom.

"Charlie!!" skriker jag med gråten i halsen och en smärta som bara växer. Han ser helt död ut, som ett spöke, blek och okontaktbar. Han kommer mot mig igen, och jag kvider till av rädsla för att han ska röra vid mig. Men han rör aldrig vid mig, för Omar kom i hans väg.