Sounds | o.r

16

Det knackar på dörren och jag drar den svarta tröjan över huvudet och går ut i hallen. Jag öppnar dörren och leendet växer snabbt på mina läppar.

"Hej!" ler jag och håller upp dörren för honom att gå in.

"Hej" svarar han och kliver innanför dörren, jag stänger efter honom och hoppar i mina skor och drar på mig en jacka. Jag plockar ner dörrnyckeln och stoppar telefonen i jackfickan innan jag kollar tillbaka mot Omar.

"Ska vi gå?" frågar jag och han nickar och går ut genom dörren igen. Jag låser dörren och vi går ner för alla trappor och ut i solens sken. Omar låser upp sin bil och vi hoppar in, sätter fast bältet och han startar motorn. Jag kollar ut genom rutan och ser på alla träd och hus som åker förbi.

"Vi ska möta upp dom andra utanför Grönan" säger Omar och slänger en snabb blick på mig. Han har små skäggstubb och hans blick är koncentrerad på vägen. Han har växt upp, den lilla Omar jag en gång kände har växt upp, blivit en man. Det skrämmer mig, men samtidigt fascinerar det mig. Jag tror att de år han bodde i Göteborg gjorde att skillnaden blev mycket större. Att vi tappade kontakten kanske bara var bra, den kanske gjorde framtidens vänskap starkare.

"Gillar du min profil?" frågar han och sneglar smått mot mig, jag vänder snabbt bort blicken och ler smått för mig själv. Han skrattar lätt åt mig och jag kan se flinet träda hans läppar, det där flinet, flinet bara han har. Jag skymtar Grönans skylt och jag sätter mig hastigt upp och följer den med blicken tills den försvinner bakom oss.

"Det är som att se ett barn på julafton" skrattar Omar och jag fnyser lätt.

"Jag har inte varit på Gröna Lund på så länge jag kan minnas, sist jag kan minnas var jag 13, jag var där med min klass" säger jag och fortsätter kolla ut genom rutan, jag ser hur Grönans byggnader gör sig tydliga och jag ler smått ännu en gång. Omar parkerar bilen på parkeringen och vi hoppar ut, han låser och vi börjar gå mot öppningen. Där står tre personer, Felix, Victoria, Ogge.Förstå då blir jag en aning nervös, jag har inte pratat eller träffat varken Victoria eller Felix sedan jag och Charlie gått skilda vägar. Hur kommer det vara? Är dom sura på mig? Vi är väl inte ovänner? Och varför kallade Omar Ogge för Oscar igår? många frågor som snart skulle få svar. Vi närmade oss, allt mer och mer. Hur skulle jag hälsa på Felix? Skulle jag skaka hans hand? Hälsa på avstånd eller krama honom som jag alltid gjorde förr?

"Tja!" säger Omar högt när vi kommit på hälsningsavstånd. Jag sväljer hårt och flackar med blicken mellan de alla tre. Ogge svarar snabbt Omar, men Felix fäster blicken på mig, hans leende dör ut. Jag kan inte läsa varken hans blick eller ansiktsuttryck som jag kunde förr. Utan att säga något, utan att visa med en förvarnande vink går han snabbt fram till mig och omfamnar mig hårt, beskyddande. Det är som allt bara släpper, all nervositet, all osäkerhet. Han är samma gamla Felix, min bästa vän Felix. Jag sluter ögonen och kramar honom hårt tillbaka. Även om hans grepp gör ont och det känns som jag inte kan andas längre så släpper jag inte, jag har saknat hans beskyddande kramar, jag har saknat honom. Efter vad som känns som sekunder släpper vi kramen och han ler mot mig, jag ler tillbaka och flyttar blicken till Victoria som står bakom honom och ler mot oss. Jag ler mot henne och släpper Felix, går mot henne och kramar om henne med.

"Hej" ler jag och sluter ögonen.

"Hej" svarar hon och jag hör leendet på hennes läppar.

"Får jag också en kram?" frågar Ogge och sträcker ut armarna, jag skrattar lätt och nickar.

"Klart min favorit Ogge ska ha en ram" ler jag och släpper Victoria. Jag kramar om Ogge med och efter det betalar vi inträde till Gröna Lund. I början strosar vi mestadels bara runt, pratar och skrattar, tills..... Felix får den briljanta idén om att åka  Eclipse.  Eclipse, den höga slänggungan. På något sätt lyckas han tvinga in oss i kön, han lyckas hålla oss kvar fram tills det är försent att vända, och jag som är höjdrädd borde definitivt inte bara här.

"Håll min hand!" säger jag skräckslaget när vi börjar åka uppåt. Omar greppar ett stadigt tag om min hand och jag håller med den andra handen ett oerhört hårt grepp om säkerhetsbältet runt mig.

"Är du höjdrädd?" frågar han.

"Något fruktansvärt" säger jag och sluter hårt ögonen.

"Det kommer gå bra, tänk på alla som tidigare åkt denna, tänk att varenda en av all dessa har överlevt, de har alla kommit ner utan den minsta skråma. Den är säker, hade den inte varit det hade vi inte fått åka, där är 100 procents chans att du kommer ner på marken precis som alla andra" säger han lugnt och jag kollar länge på honom.

"Ja, jag kommer falla ur min stol och slås i bitar mot marken, men till marken kommer jag i vilket fall" fräser jag och han skrattar.

"Du kommer ner på marken på samma sätt som alla andra, kanske att du skakar mer än de andra men annars, precis som alla andra" säger han och jag nickar.

"Ljuger du för mig vet jag inte vad jag gör" säger jag och sluter ögonen igen.

"Du dör" säger han och jag är precis på väg att öppna munnen igen när vi börjar röra oss runt.
Tillbaka på marken är mina be som spagetti. "Jag sa ju att du skulle överleva" flinar Omar och jag blänger surt mot honom.

"Nu vill jag ha sockervadd!" säger Victoria glatt och jag nickar, jag vill också ha sockervadd. Vi köper varsin sockervadd och sätter oss ner på en bänk. Det går att tränga ner tre killar på bänken, Felix med en Victoria i knät och jag sätter mig obekvämt på armstödet bredvid Omar. Jag pillar bort bitar av sockervadden och stoppar det i munnen. Solen börjar långsamt gå ner, himlens blåa färg börjar skifta i rosa och molnen på himlen blir allt mer rosa. En hand lägger ett stadigt tag om min höft och trycker försiktigt ner mig från armstödet. Jag kollar frågande på Omar och han småflinar.

"Det såg obekvämt ut" ler han och jag nickar.

"Det var det också" svarar jag och fortsätter äta av min sockervadd. Kvällen led mot sitt slut, vi lämnade parken en timma innan stängning, en timma innan himlen blev kolsvart. På vägen hem var vi båda tysta, men det var den gamla härliga tystnaden. Det ända som hördes var motorns brummande och den låga ljudet som sipprade ur radion. Det var harmoniskt och vackert. Omar parkerade bilen och jag kollade upp från rutan för första gången på resan.

"Tack för idag och tack för skjutsen. Jag hade jätte roligt" ler jag och knäpper loss mitt bälte.

"Tack för att du följde med, det var roligt" svarar han och vi tittar varandra länge i ögonen, precis innan vad som helst skulle kunna ha hänt viker jag undan blicken och öppnar bildörren.

"Tack ännu en gång" ler jag och stänger dörren mellan oss. Jag vinkar efter honom när han kör ut på den stora vägen igen och suckar tungt när hans bil inte längre går att se. Jag går in och upp till min lägenhet igen, låser efter mig och går raka vägen till toaletten, borstar tänderna och tvättar bort sminket från mitt ansikte. Innan jag kryper ner under täcket tänker jag länge på hur det hade blivit om jag och Omar aldrig lämnat varandras sida, hade vi orkar hålla ihop? skulle jag fallit för honom lika hårt igen om han aldrig flyttat? skulle han någonsin göra om de misstag han gjort? Skulle han någonsin ta mig oseriöst igen? Skulle jag någon gång tvivla på hans kärlek igen?

Folk har alltid sagt att det värsta man kan göra är att gå tillbaka till sina ex, men jag saknar honom. Och kanske jag tycker om honom som jag gjorde då, kanske han väckt de känslor jag själv släckt? Kanske han gillar mig som jag gillar honom?

---♡---
Någon mer än jag som snart står inför gymnasieval? Eller någon som valt? Hur känns det för er? Vet ni vad ni vill gå? Vad ni vill bli? Berätta gärna ♡

ily  ♡