Sounds | o.r

33

Varenda låda var nu upplockad, varenda låda var ihop vikt och inställd i förrådet, lägenheten var klar. Det fanns inte längre något att stressa över, allt var klart. Jag kunde sätta mig ner i soffan och pusta ut, känna hur stressen bara rann av mig. Jag hade fått tillbaka nyckeln till min gamla lägenhet från Charlie, jag hade kunnat lämna tillbaka nycklarna till husägaren och där efter lämna lägenheten för sista gången. Nu sitter jag här, i den nyinköpta soffan med datorn i knät och söker utbildning, jag visste nu precis vad jag ville bli, sjuksköterska. Efter flytten blev det klart för mig, att det var det jag ville syssla med, i alla fall just nu. Jag vill hjälpa folk, få sjuka barn att skratta och känna lycka. Jag vill göra något för andra. Efter alla mina år in och ut på sjukhuset, efter alla mina år utan livsglädje vill jag hjälpa andra att se det fina i livet. För att kunna söka ett jobb i framtiden måste jag plugga, och det är precis vad jag hoppas på att jag ska kunna börja med nu, nu i höst. Omar är för stunden ute med några kompisar, därför är lägenheten helt tyst, det enda som hörs är luftkonditioneringens tysta susande. Klockan tickar vidare, dagen blir bara kortare och kortare, morgondagen kommer närmare och närmare. Omar sa innan han gick att han skulle vara hemma igen till fem, jag bestämde mig i den sekunden han sa det att jag skulle ha maten klar när han kom hem, och den tanken finns fortfarande kvar.

När ansökningen till utbildningen är klar stänger jag ner datorn och bytar om, efter det tar jag min väska och lämnar lägenheten. Lägenhetens läge ligger prefekt, det är lagom långt till allt och man kan ta en promenad fram och tillbaka till mataffären utan att det tar emot. Jag handlar i lugn och ro, nynnar tyst på låtarna som spelas genom mina hörlurar hela vägen fram till kassan. Väl hemma igen ställer jag kassarna på köksbordet och börjar plocka upp, ställer undan allt som inte ska användas till matlagningen och plockar sedan fram allt som behövs. När klockan tickar över fem har jag precis dukat klart och maten står på lågvärme. tio minuter över fem klampar Omar in genom ytterdörren och hälsar högt genom lägenheten. Jag svarar honom, och ställer fram maten på bordet.

"Hur var det med killarna?" frågar jag när jag plockar fram drickan ur kylen.

"Det var bra med dem allihopa faktiskt" ler han och sätter sig ner vid bordet.

"Härligt, vad gjorde ni?" Jag räcker honom drickan och väntar nyfiket på att få höra honom berätta.

"Först åt vi, sedan gick vi hem till Oscar och var där resten av tiden" säger han och jag nickar. Vi äter länge, njuter utav varje tugga, utav varje minut och utav varandras sällskap, så som vi alltid har gjort. Hans skratt skjuter mig högt över molnen, hans ögon tvingar mig att le, hela han glädjer min vardag. Jag kan inte se mig själv utan honom, inte nu längre. Han är en stor del av mitt liv, och det är honom jag vill bli gammal med, gifta mig med och leva ihop med. Han är killen jag älskar, killen jag älskade och killen jag kommer älska. Vi har så många år, så många upplevelser kvar att spendera med varandra, och jag ser fram emot varenda en.
Han är anledningen till att jag är här idag, som den Alice jag är. Jag skulle kunna tacka honom, hundra gånger om, han har verkligen hjälpt mig inse glädjen med livet.

Tack.

Slut!
Här väljer jag att avsluta, ett fint och lyckligt slut.
Tack för att ni velat läsa även om uppdateringen ofta varit lite sisådär, Tack!
❀

ily ♡