Sounds | o.r

24

Pulsen är hög, väggarna runt om mig kommer allt närmare. Jag känner mig instängd i ett hörn, ensam och förvirrad. Fast i helvetet jag kallar vardag. Det blir aldrig bättre, allting fortsätter i den onda cirkeln. Precis när det kändes som jag var på väg upp, upp ur min mörka håla, när jag såg ljuset i vardagen, och glädjen spred sig inom mig föll jag tillbaka, ner i hålan. Han trampade på mina händer, spottade mig i ansiktet och skrattade när jag föll. Jag kände mig pinsam, meningslös och ensam, patetisk. Jag ville fly, fly från mig själv, från staden jag lever i, från människorna jag kallar vänner. Men jag kunde inte, jag vandrade runt och runt, innanför stängsel, i cirklar. Lika ensam nu som då. Det finns ingen som jag, det finns häller ingen som du. Ingen som gång på gång sviker mig, men som gång på gång lyckas få mig att falla, falla så det gör ont, ondare än vad det gör att falla tillbaka ner i min grop. Jag skulle vilja skrika ett skrik av kärlek blandat med hat. På grund av dig.

Även om händerna skakar, även om bröstkorgen åker upp och ner i en fasans takt, även om hjärtat hamrar i en hastighet som slår ut hastighetsmätaren, även om tårarna långsamt rinner i glansspåren från de tidigare tårarna kan jag inte tvinga tillbaka känslan av saknad, saknaden efter dig. Det är i dessa oförberedda, plötsliga stunder jag letar efter en famn som din att falla handlöst in i, en bröstkorg som din att gråta mot. Du gör misstag efter misstag, men vem gör inte misstag? det finns gånger jag gjort misstag, misstag som fått ångesten att kväva mig.

Jag var rädd, den natten du lämnade mig, den natten du försvann. Jag saknade dig, men ville inte erkänna det. Du hade sårat mig djupt och det sista jag ville var att sakna dig, minuterna efter att du åkt. Jag tyckte inte du förtjänade det, inte på det sättet. Jag visste att du saknade mig med, det syntes i dina ögon, och det syntes säkert i mina också. Jag var förblindad av att låta dig lida på det sätt jag gjort, för att kunna se din sköra sida, jag såg aldrig den mjuka, förstörda själen som vandrade med dig genom skolans korridorer. Jag såg bara det hårda, elaka skalet som gömde din själ.

Vissa saker förstår man i efterhand, ibland när det redan är försent. En sak som att Staden långt bort kunde förändra dig så, på ett så possessivt sätt visste jag inte, inte då. Jag önskar ibland att jag aldrig lät dig åka, men samtidigt kanske avståndet gjorde oss redo, redo att möta den andra och bilda den enhet vi en gång var, två själar som tillsammans bildar den kompletta själ till att uppfostra våra barn.

Det finns många frågetecken i mitt liv, och jag tror du är den ända till att reda ut dom, få dom att ändras till punkter. Jag hoppas jag hjälpt dig på det sättet du hjälpt mig, jag hoppas jag kan hjälpa dig på det sättet jag tror du kan hjälpa mig. Livet, Ett äventyr jag ser framemot att dela med dig, upptäcka och uppleva med dig. Jag hoppas du vill uppleva det med mig.