Sounds | o.r

20

"Du kunde väl skippat den delen?" Jag låter darrig på rösten, det var meningen att låta dryg och obrydd, men känslorna tog över.Jag sväljer hårt och blundar, tar några djupa andetag och reser mig ur soffan.

"Alice! Vänta!" Omar reser sig hastigt upp.

"Nej! Låt mig bara vara ensam" säger jag och snyftar ofrivilligt till. Jag trodde jag hade lagt allt det bakom mig, växt ifrån det och kanske vuxit upp. Men jag hade fel, jag trodde inte han skulle berätta det, hur han var med en annan tjej, tre gånger under vårt förhållande för att förstöra för mitt senare Ex. Men han berättade det, lätt och enkelt med ett litet flin på läpparna, som om han var nöjd med vad han hade gjort. Jag skulle vilja slå honom, en hård käftsmäll så hans kind snart hade vart lika röd och svullen som min, men jag är för snäll, och har alltid varit för snäll.

"Alice snälla vänta, jag menade inte att...." Men jag smäller igen ytterdörren mellan oss och hör inte de sista. Jag är trött på att alltid vara någon typ av ärtpåse som kastas runt, Jag kastas från famn till famn, fram och tillbaka. Jag behöver en trygghet, att alltid vända mig till, Felix. Även om vi har våra strider är han alltid den första som hoppar upp i mitt huvud, varje gång jag tänker på min trygghet. Och just nu är han den ända jag vill prata med, jag vill gråta, jag vill gråta ur mig ton av tårar, jag vill att han vaggar mig fram och tillbaka i långsam takt. Men jag kan inte gå tillbaka till min lägenhet, och jag kommer inte få prata med Felix ifred, för jag kommer tvingas möta Omar först av alla.

Jag springer ner för alla de trappor, jag ska ner till tvättstugan. Jag hör hur min lägenhetsdörr öppnas och smälls igen, jag ökar stegen ännu mer. Bara jag hinner ner innan han är ikapp mig kan jag låsa om mig och han kan inte få tag i mig, inte på ett bra tag. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag blinkar flera gånger för att få bort den suddiga blicken tårarna skapar. Jag ser dörren till tvättstugan framför mig och jag ökar stegen ännu lite till. Jag lägger handen på handtaget men hinner inte mer innan en hand tar ett hårt tag om min arm och drar mig där ifrån.

"Nej!" skriker jag, som ett litet barn.

"Alice!" Jag tystnar, rösten är inte den jag trodde. Den tillhör den jag ville höra. Han drar mig in i sin famn och låser fast mig med sina starka armar. gråtandes pressar jag huvudet mot hans bröstkorg och han lägger lättsamt hakan mot mitt huvud. Han vaggar oss lugnande och hyschar försiktigt. Paniken i gråten lägger sig, tårarna fortsätter rinna och jag andas fortfarande skakigt. "Det är lugnt Alice, det är bara jag" säger han tyst och jag nickar.
Vi säger inget mer, vi bara står där, i källarens mörker och gungar, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

"Hamn lämnade, i ren frustration och irritation" säger Felix och paniken kommer krypandes. Varför var han irriterad? på mig? "Han var arg på sig själv, det syntes på länga vägar" lägger han till och jag slappar av igen. Räckte det inte med att mina första 18 år var fruktansvärda?