Sounds | o.r

25

°Omars Perspektiv°

Jag tar ett djupt andetag och knackar på dörren. Jag är nervös, det ska jag inte gå under stolen med, jag skulle kunna gå genom golvet om det var möjligt, svetten skulle kunna börja rinna vilken minut som helst, men jag försöker hålla det så normalt som möjligt, allt för att inte få det att värka konstigt. Till en början blir hörs inga steg inifrån, hon borde vara hemma? hon har slutat jobbet för en timme sedan. Men senare hörs de små tassande stegen och jag ler av lättnad. Dörren öppnar och hon kollar frågande upp på mig.

"Hej" säger hon som en start för att få vet varför jag är här, utanför hennes lägenhet.

"Hej" svarar jag och ler, hon ler svagt tillbaka.

"min mamma är här, var det något viktigt?" frågar hon, jag studerar henne, hur hennes hand håller i dörren, hur hennes ögon kollar på mig, hur hennes hår ligger ner över hennes rygg.

"Alice släpp in din vän!" hör jag hennes mamma ropa från köket och jag flinar lätt åt Alice suck som hon omedvetet ger ifrån sig.

"Kom in" säger hon sedan, klämmer fram ett leende och lämnar dörren. Jag nickar kort och kliver innanför tröskeln, jag hänger av mig jackan och går in i köket där Vera sitter, hon ler snällt upp mot mig innan hon kollar ner på barnet i hennes knä. Alice står lutad mot diskbänken.

"Hej Vera" säger jag och hon lyfter ännu en gång blicken.

"Hej Omar, det var längesedan" ler hon och jag nickar.

"Ja, är det här Alexander?"

"Ja, det är det"

"Vad stor han blivit, lik sin syster"

"Säger jag med, men ingen annan vill hålla med mig" Ler hon och jag nickar.

"Vi kan inte vara lika om alla säger att jag är lik min pappa" Både jag och Vera kollar förvånat upp på Alice.

"Alice" säger Vera varnande och Alice suckar. Alices pappa pratas det aldrig om, det lilla jag egentligen varit en del av hennes liv har jag hört och träffat honom en gång, den gången han ville att Alice flyttade med honom. Men deras relation är och har aldrig varit bra, jag vet att Alice egentligen hatar honom, men att hon alltid försöker få det att se ut som om hon inte vet vem han är.

"Vill du ha något att dricka Omar?" Alice vänder sin blick mot mig, jag kan inte tyda om den försöker döda mig eller om den bara är trött, arg och irriterad.

"Nej det är bra tack" svarar jag och ler kort mot henne, hon nickar bara kort och sätter sig ner.

"Vi ska nog, åka hem. Pappa väntar där hemma" Vera reser sig upp och sätter Alexander mot höften. Jag reser mig upp jag också och likt så Alice. Vi följer dom till hallen och jag räcker Vera hennes jacka medan Alice klär på Alexander.

"Hejdå" ler hon och vinkar innan hon stänger dörren.

"Tack" säger Alice plötsligt innan hon går tillbaka ut i köket.

"Tack för vadå?" frågar jag förvånat och springer efter henne.

"För att du kom och gjorde så vi inte kunde fortsätta samtalet" På rösten låter hon sarkastisk, dryg och irriterad. Jag skulle vilja tänk att hon verkligen menar det, att hon verkligen tyckte om att jag kom, men på tonfallet låter det inte så.

"Förlåt" svarar jag ursäktande och plockar ihop tallrikar och glas från bordet.

"Nej, jag menar det. Förlåt för att jag låter gnällig, Jag är bara irriterad." svarar hon och suckar.

"Vad är det som har hänt?" Frågar jag, rakt ut. Även om jag antagligen är den sista personen hon skulle berätta för. 

"Det är pappa igen...." säger hon och jag stannar upp, han igen? "Han vill träffas, men jag vill inte, jag har aldrig velat träffa honom. Han har från början valt att inte ta del av min uppväxt eller liv, tyvärr har han ingen som helst anledning till att börja ta del av det nu. Mamma försöker övertala mig om att det inte skulle skada att bara träffas en gång, prata och reda ut saker. Men dom saker han skulle kunna reda ut åt mig vill jag inte veta" säger hon upprört och jag nickar.

"Har han skickat brev igen?" frågar jag, sist vet jag att det var ett långt bre, i pappersform.

"Ja, dom ligger i fönstret" mumlar Alice och pekar mot högen brev som ligger på fönsterkarmen.

"Får jag?" frågar jag och hon nickar innan hon går ut från köket. Jag plockar upp det översta brevet ur posthögen och kollar länge på det. Jag plockar upp brevet ur det krämvita kuvertet. Jag läser det inte, bara blickar över det innan jag lägger ner det igen...

"Alice?"

"Ja" Hon kommer tillbaka in i köket och kollar upp mot mig. Dom omålade ögonfransarna dansar mjukt mot hennes mjuka hud när hon blinkar, de blåa ögonen glittrar inte alls som förr och det skär i hjärtat.

"Du måste inte träffa honom, han kan inte tvinga dig"

"Jag vet, men han kommer hit. Hit till Sverige, till Stockholm, jag har ingenstans att ta vägen" svarar hon och lägger händerna för ansiktet, jag lägger mina armar runt om henne. Tystnad, tystnad är det ända som kan höras, men det känns bra, för en gång skull känns tystnaden bra. Jag hoppas den kan fortsätta göra det.

----------

Vad tycker ni om det nya omslaget? ♡

ily ♡