Sounds | o.r

13

"På mitt hotell igen kära Alice, det värkar som något drar dig hit varje gång" flinar han och jag sätter surt ner min spelpjäs på den blåa rutan.

"Jag kommer gå back, mina pengar växer inte på träd. Jag ger upp, du vann" säger jag och han skrattar lätt. "Du vann att plocka ihop detta" säger jag och reser mig ur soffan.

"Och vad gör förloraren?"

"Hon fixar te, jordgubbste som vanligt?"

"Alltid jordgubbste" Jag ler lätt innan jag går ut i köket och fyller vattenkokaren med vatten. Jag små kikar ut i vardagsrummet lite hela tiden, han sitter där och plockar ihop spelet, varsamt och försiktigt. Vattenkokaren tjuter och jag häller över det varma vattnet i de stora tekopparna och stoppar ner tepåsarna ihop med en sked och går tillbaka ut i vardagsrummet.

"Akta det är jätte varmt" mumlar jag när jag sätter ner kopparna på bordet framför oss innan jag sätter mig ner i hörnet av soffan, jag drar upp benen så jag sitter som i skräddarsits och lutar ena armbågen mot soffans ryggstöd. Mina ögon studerar honom när han plockar undan det sista innan han plockar upp sin tekopp och vänder huvudet mot mig, ler smått vilket får mig att le.

"Du är fin, vet du det?" frågar jag, utan att vända bort blicken från honom.

"inte förrns du sa det" säger han och snuttar smått på teet. Jag ler och sträcker mig efter mitt te. Det varma vattnet har värmt upp koppen och det är nästan att det inte går att hålla kvar, på grund av värmen, men teet i koppen är inte lika varmt, det är precis lagom.

"Vet du om hur fin du är?" frågar han och jag kollar upp från min kopp.

"Jag visste, nu är jag osäker" svarar jag och han släpper sin kopp med ena handen, han placerar den på mitt lår och jag kollar frågande ner på hans hand innan jag möter hans ögon igen.

"Du är vacker Alice, vackrast" säger han och jag ler generat. Charlie berättade alltid för mig hur fin jag var innan vi skulle sova, det stärkte min självkänsla, jag vaknade upp och kände mig nöjd med mig själv. Men tiden vi började bråka slutade han berätta hur fin jag var, det gjorde att jag inte längre kände mig lika fin. Jag levde på hans åsikter och tankar. Allt han sa lyssnade jag och trodde på. Jag har mycket att tacka honom för, samtidigt som jag har många anledningar till att inte göra det. Livet är komplicerat, och det kommer det alltid vara, men på olika nivåer hela tiden. Livet är en berg-och-dalbana, värst av alla i hela världen och den slutar aldrig.