The Real Me

Kapitel 2

Isblå ögon skar in i min själ. Förlamningen spred sig i hela kroppen och jag bara stod där utan att få ut ett enda litet ljud. Hela världen runt mig hade stannat upp och det fanns bara jag och han. Han. Aaron. När jag hörde hans namn i mina tankar var det som som att luften tog slut, hjärtat höll på att slå sig ut ur bröstet, jag blev så varm och där var det igen. Aaron. Wow jag kände mig svävande, hans ögon var så magiska, underläppen fylligare än den övre, käkbenen var markerade och näsan helt perfekt.

"Aaron!"

En gäll röst spräckte min förlamning och jag ryckte till. Tillbaka till verkligheten. Den skrikande rösten hördes bakom mig och jag såg Aaron himla med ögonen och sedan lägga huvudet på sne för att se förbi mig. Jag visste inte varför jag fortfarande stod kvar där men det var något som fick mig att inte vilja gå därifrån.

"Aaron!" hörde jag rösten skrika igen och jag vände huvudet över axeln för att se vem det var. En blond tjej med snygga kläder, höga klackar och otroligt mycket smink. Tjejen från matten. Hon var framme vid oss nu och tittade snett på mig utan att säga något. Jag log ursäktande och tittade ner i golvet för att sedan vända om och gå tillbaka hållet som jag tidigare kom ifrån. Jag stannade till lite innan jag svängde runt hörnet och tittade tillbaka mot Aaron och den blonda tjejen för att upptäcka att han såg rakt på mig samtidigt som tjejen pratade om något som han inte alls verkade intressera sig av. Jag rodnade och såg honom dra lite på ena mungipan innan jag sänkte huvudet och försvann bakom hörnet.

Utanför på baksidan av skolan lyckades jag återhämta mig själv. Jag la handen för pannan och pustade ut. 'Vad fan va det där!' tänkte jag och vände mig mot dörrarna och rynkade ögonbrynen. Det som hände var verkligen inte jag. Jag skakade på huvudet och insåg att jag hade gått ut genom fel dörrar ut från skolan men vägrade gå tillbaka genom skolan igen så jag gick istället runt om.

Min cykel stod kvar på samma ställe som jag lämnat den och saknade som tur var inga delar. Någon stod bakom mig, det kände jag men jag fortsatte låsa upp min cykel som att jag inte anade någonting.

"Selda, va?"

Det var en väldigt irriterande tjej röst och jag visste att jag hade hört den innan. Jag vände mig mot henne och jag hade helt rätt. Det var tjejen som skrikit hans namn i korridoren. En pirrande känsla spred sig i kroppen när jag tänkte på hans namn. 'Selena skärp dig!' Det stod en annan tjej sidan om henne som jag inte hade sett innan, hon hade brunt rakt hår med lugg som nådde ner under ögonbrynen. Jag undrade om hon ens kunde se något. Hon var lite kurvigare och mörkare i hyn än den blonda tjejen. Jag antog att dom va skolans poppis duo.

"Selena" rättade jag henne.

"Samma sak, det spelar ingen roll." Hon studerade sina naglar drog sin tunga över sina tänder. "Ingen här vill veta av dig ändå" fortsatte hon med ett fult flin. "Det enda jag vill att du gör är att hålla dig borta från Aaron. Han är min!" gjorde hon klart för mig med extra betoning på min. Jag la märke till att några elever hade stannat till för att tjuvlyssna. Mitt humör hade sjunkit fort och hon skulle inte få komma undan med det här, jag kände hur det blixtrade inom mig och ville egentligen bara kasta mig över henne men jag höll lugnet och frågade istället "Vad heter du om jag får fråga?" Hon skrattade åt mig gestikulerade med handen som om jag skojade. När jag stod kvar med ett höjt ögonbryn och väntade på att hon skulle svara så insåg hon att jag menade allvar. Hon himlade med ögonen, satte ena handen i sidan och putade ut med höften.

"Jessy" svarade hon sedan som om det var en självklarhet.

"Okej Jessy" sa jag med en ironisk ton samtidigt som jag tog två steg fram så jag nästan stod intill henne. Jag hörde att personerna runt oss började viska och dra lite efter andan. "För det första, vem är du att säga till mig vad jag ska göra och inte göra huh?" Hon öppnade munnen i ett försök att svara tillbaka men jag fortsatte. "Och den här Aaron" sa jag och viftade med handen "jag tror även han har en fri vilja till att göra och även prata med vem han vill" Hon himlade med ögonen. Jag gick förbi henne men stannade och vände huvudet lite utan att se på henne "Hade han varit intresserad så hade han förhoppningsvis gett dig iallafall lite mer uppmärksamhet och om inte så är han antingen en skitstövel eller inte på din nivå" Jag pausade någon sekund. "Eller tvärtom" tillade jag och drog på ena mungipan sedan gick jag.

Några av eleverna hade skrattat och wooat när jag stod upp mot Jessy. Jag visste inte riktigt var det kom ifrån, jag hade aldrig gjort något sånt förr. Det hade dock aldrig behövts innan men det kändes rätt. Det kändes som jag. Klockan på väggen visade kvart över två. Jag hade varit hemma i ungefär en kvart och va redan så uttråkad. Jag reste mig från sängen som jag legat i sen jag kom hem och bestämde mig för att gå ut och springa. Jag var väldigt mycket för träning, mest styrketräning och löpning.

Dom svart och blå träningsskorna stod på skohyllan i garderoben och satt strax på mina fötter. Jag hade fått dom i födelsedagspresent när jag fyllde år, 16 juni. Mamma hade fortfarande inte kommit hem från jobbet så jag lämnade en lapp.

Hej Mamma!

Jag är ute och springer en runda.

Kram Selena

Plötsligt plingade min telefon, ett textmeddelande från okänd. Jag öppnade det.

Selena. Den första att stå upp mot skolans isdrottning. Jag gillar det.

Jag rynkade på ögonbrynen och brydde mig inte om att svara. Väl utanför huset vek jag av på stigen som ledde rakt in i skogen, det var en helt perfekt stig att springa på och omgivningen var så vacker. Jag älskade att vara i naturen. Fridfull och fantastisk var två perfekta ord att beskriva den med. Dofterna från alla träd och blommor var ljuvliga.

Jag hade sprungit en bra bit in i skogen när jag kom fram till en plats där stigen delade sig. Det syntes att åt höger var det bäst att springa då stigen åt vänster i princip var igenvuxen. Genast blev jag nyfiken. Jag trängde mig igenom kvistar, stenar och buskar och det märktes att skogen blev tätare här då solen inte trängde igenom lika lätt. Jag följde stigen en bit in i skogen och försökte stänga ute känslan av att jag var förföljd genom att lyssna till ljudet när min fötter stötte i marken.

Efter en liten bit stannade jag och satte mig på en stor sten som var nästintill igenväxt med mossa. Jag flåsade lite. Det gjorde någon annan med. Jag tystnade tvärt och kunde fortfarande höra ljudet en bit ifrån. Jag såg mig omkring men det enda jag såg var träd och granar, några buskar och en del stenar. Det kunde komma var som helst ifrån. Jag kände paniken växa i mig och vände mig om för att springa. Där, rakt framför mig. En varg, en stor svart varg. Jag slutade andas och blinkade med ögonen. Borta.

Andra kapitlet av 'The Real Me' avslutat.

Jag hoppas ni gillade kapitel 2 och att det blev lite mer spännande än vad det var i kapitel 1! :)

Kommentera gärna vad ni tycker hittills

*Bilden ovan ska föreställa Aaron men ni får givetvis bilda er en egen uppfattning.*

-Alex