The Real Me

Kapitel 23

Under tjugo minuter så hade jag inte löst ett enda tal i boken, vi skulle bli färdiga med två sidor i matteboken under lektionen och jag hade inte lyckats räkna ens ett tal. Min blick var fäst i boken men mina tankar var någon annanstans, jag kunde inte sluta oroa mig för besöket hos barnmorskan och hur eller om jag skulle berätta det för Aaron. Han satt och hjälpte en annan elev i klassen då han redan var färdig och jag såg upp på honom. Tjejen han hjälpte såg ut att vara helt oberörd av hans närvaro, det fick mig att skaka på huvudet och höja på ögonbrynen. Hur kunde det ens vara möjligt? Min blick flyttades till honom, håret var ostyrigt och ögonen hade inte samma glöd som när han såg på mig. Ansiktet var avslappnat och jag följde läpparnas rörelse när han pratade. Jag drog försiktigt efter andan när jag mindes känslan av dom mot mina och min kropp. Ett tyst stön höll på att lämna mina läppar men jag hejdade det i sista sekunden genom att bita mig i underläppen, trodde jag. Aarons blick mötte min och jag såg mig snabbt omkring i klassrummet men det var bara han som hade hört mig. Jag rodnade svagt och han log ett leende som blottade hans vita perfekta tänder.

"Ni som inte blivit färdiga har till nästa måndag på er att bli det" Mrs Parks röst fick mig att hoppa till i stolen. Lektionen var slut och jag slog ihop min bok med en tung suck. Aaron reste sig och kom fram till min plats, han ställde sig framför mig och lutade sig med händerna mot bänken.

Jag samlade ihop mina papper "Aldrig att jag kommer klara det här" gnällde jag "Varför är jag så himla dum?" Jag visste inte riktigt om det var matten eller faktumet att jag var gravid som jag gnällde över men för Aaron var det givetvis matten.

"Hey babe, det kommer lösa sig" han strök med handen över min kind "Vi fixar det tillsammans, jag finns här för dig."

En behaglig rysning for genom min kropp av hans beröring, jag såg oroligt på honom och nickade. Han log och nickade tillbaka. Om han bara visste hur mer allvarligt det var än att jag inte riktigt klarade av matten, om han bara visste.

Kenna och resten av gänget satt på sina vanliga platser i uppehållsrummet och jag gick fram för att krama min bästa vän och Claire. Dom båda gav mig en blick för att fråga hur det var med mig och jag log lite försiktigt innan jag satte mig ner mellan dom. Aaron hälsade på Scott och Mark och slog sig sedan ner på bänkens ryggstöd mitt emot oss. Jag studerade honom ännu en gång när han pratade med Scott och Mark och innan jag han tänka så lämnade dom tysta orden mina läppar.

"Herregud, jag måste verkligen ha världens snyggaste kille" 

Killarnas blickar vändes mot mig och jag kunde höra Claire och Kenna fnittra tyst på vars en sida om mig. Åh gud vad håller jag på med? Först kunde jag inte hålla mig från att stöna i klassrummet och nu detta. Jag kände hur jag rodnade så jag la händerna för ansiktet och svor lite åt mig själv. Hela gruppen började skratta och jag såg snabbt på dom innan jag sa något.

"Okej, okej" jag höll upp händerna framför mig "Det var inte riktigt meningen att alla skulle höra vad jag tänkte men" Jag reste mig upp och gick fram till Aaron, la armarna om hans hals och såg honom i ögonen "Det är sant" avslutade jag lågt.

Ett leende spelade på hans läppar och han gav mig en snabb kyss innan han såg på mig igen. Dom isblå ögonen grävde sig in i mina och det enda jag såg och hörde var honom. Hans händer omfamnade min midja och jag kände värmen från hans händer genom tyget på tröjan, jag rös och svalde försiktigt. Blicken och beröringen gjorde mig lamslagen, jag kunde varken tänka eller röra mig. Aaron närmade sig mitt ansikte och min puls rusade. Precis innan hans läppar rörde vid mina stannade han.

"Glöm inte andas babe" viskade han med ett leende och jag drog efter andan. En rodnad steg i mitt ansikte och jag himlade med ögonen åt honom. Han skrattade lite och tänkte pussa mig på pannan när jag skämtsamt boxade till honom på axeln och höjde ena ögonbrynet.