The Real Me

Kapitel 4

Mörkret omslöt mig. Jag stod på stigen och allt var knäpptyst, inte en antydan på liv någonstans. Träd och buskar var stilla. Även luften kändes tom, varken varmt eller kallt. Jag tvingade mig själv att ta några steg framåt trots mörkret. Stigen svängde av lite. Jag stelnade, något fanns längre fram. Något hördes men jag kunde inte riktigt höra trots att jag hukade mig och smög fram en liten bit till. Jag kom fram till en vinbärsbuske och gömde mig bakom den. Kisande in i mörkret med spetsade öron tycktes jag se två gestalter stå bara några meter längre fram. Den ena lite längre än den andra. Jag kunde knappt urskilja rösterna men tyckte det verkade låta som en man och en kvinna. En rysning for genom kroppen på mig. Något skulle gå fel. Jag blundade andades ut och hörde något dunsa hårt i marken. Mina ögon spärrades upp, kvinnan låg på marken med mannen över sig. Mörkret hade klarnat lite och jag kunde se klarare. Jag sprang fram från mitt gömställe för att hjälpa kvinnan men tvär stannade halvvägs när jag insåg att kvinnan som låg på marken var jag. Mitt skrik skar genom skogen men ingen hörde mig, ingen såg mig. Sean var precis med handen under min tröja när någon plötsligt slog omkull honom. Killen med det svarta ostyriga håret och dom svarta kläderna hade jag sett förut. Men var? vem var han? Mullret kom precis bakom mig. Samtidigt som jag vände mig om och den svarta vargen tog ett språng fram såg jag honom framför mig och jag skrek.

"Aaron!"

Mina ögon spärrades vidöppna och jag for upp i sittande ställning. Hela rummet snurrade och en smärta i bakhuvudet gjorde sig till känna. Med handen över smärtan blundade jag och försökte få slut på yrseln. Jag tog mig försiktigt över sängkanten, stötte mig på det vita sängbordet som stod inom räckhåll bredvid sängen. Huvudet snurrade och jag vacklade till. Något var annorlunda märkte jag när jag fått tillbaka kontrollen på mig själv, rummet. Väggarna var helt vita och golvet i grå trä, en stor tavla som föreställde en skog i svart vit prydde ena väggen, under den stod ett svart skrivbord och en krukväxt. En garderob med spegeldörrar täckte den ena kortsidan av rummet. Jag såg mig själv reflekteras i spegeln, mitt hår var ruffsigt och min vita t-shirt hade några smutsfläckar. Den obäddade sängen jag stod bredvid var en stor dubbelsäng med en svart trägavel och vita sängkläder. Jag rynkade ögonbrynen och insåg att jag inte var i mitt eget rum. 'Var är jag?!'

Dörren till rummet slogs upp och en kille med panik i blicken kommer inrusande. Rädslan vällde över mig och jag föll baklänges. Innan jag hann slå i golvet var han framme och fångade mig med ena armen bakom min rygg. Jag drog efter andan. Hans ansikte hamnade bara några centimeter från mitt innan han försiktigt hjälpte mig upp och drog tillbaka sin hand som var så varm mot min hud. Min kropp rös. Jag såg på honom med förvirring i blicken.

"Hur?" började jag. Hur kunde han komma fram till mig så fort var det jag skulle fråga honom men han bara viftade bort det.

"Förlåt men du skrek" sa han med lite av paniken kvar i hans röst och ansikte.

Hans röst var sammetslen och samtidigt lite mörk och jag kände hur mitt hjärta slog flera dubbelslag. Jag insåg att jag hade aldrig hört honom prata. Hans svarta t-shirt smet åt hans kropp som vanligt och jag såg nu att han hade tatueringar på sin högra underarm, temat var nog  natten och vargar. Hans isblå ögon borrade sig in i min själ och jag förlorade mig själv i dom för en liten stund. 

"Skrek?" sa jag och lyfte på ena ögonbrynet. Jag bestämde mig för att inte titta på honom några längre stunder, på så sätt fastnade jag inte.

Han såg på mig "Mitt namn" svarade han "Jag trodde det hade hänt dig något".

Jag knep ihop mina ögon och kände hur jag rodnade. 'Min dröm, jag skrek ut hans namn högt i sömnen'