The Real Me

Kapitel 33 - Redigerat!

Klockan var halv ett när jag slog upp ögonen igen. Jag sträckte på mig i sängen och gäspade stort, nu kände jag mig betydligt piggare än jag gjort tidigt i morse. Dessa timmarna med sömn hade verkligen varit välbehövliga. Jag hoppade ur sängen och slängde på mig ett par svarta jeans och en svart vanlig t-shirt, snabbt borstade jag igenom håret och slängde upp det i en hästsvans.

Mina svullna ögon hade lagt sig när jag tog en snabb titt i spegeln på mig själv och jag såg nästan normal ut igen. Jag var tvungen att köra till skolan för att hämta min mattebok då jag behövde räkna ikapp en del. Tragiskt nog. Jag knyckte med mig ett rött äpple ur fruktskålen på vägen ut genom dörren.

Den stora röda byggnaden tornade upp sig framför mig när jag parkerade bilen på skolans privata parkering. Inte en enda själ syntes till utanför skolan och jag hoppades på att alla hade lektion. Med snabba steg gick jag mot de stora dörrarna som ledde in till skolans korridorer och till min lättnad var korridoren tom så långt jag kunde se.

Det var så tyst att man hade kunnat höra en knappnål falla ner på golvet. Mina fotsteg som snabbt rörde sig  framåt var det enda som hördes. Det var nästan lite läskigt tyst.

Halvvägs till mitt skåp hörde jag ljud som bara blev högre och högre, elever. Med en snabb blick på klockan insåg jag att det var tid för en liten rast och jag suckade för mig själv, de var just det här jag inte ville och jag hade kunnat undvika det om jag bara hade använt hjärnan lite extra.

Korridoren blev full av elever på bara några sekunder och jag gjorde mitt bästa att smälta in för att ingen skulle lägga märke till att jag var där. Jag ville helt enkelt inte ha med någon att göra idag utan bara ha tid för mig själv. Beslutsamt tog jag mig fram till mitt skåp och lyckades leta fram min mattebok. Jag stängde igen skåpet, låste det och när jag vände mig om såg jag Aaron stå i ingången till uppehållsrummet med blicken fäst på mig.

En lätt suck lämnade min mun och jag flackade lite med blicken innan jag gick fram till honom. Han såg spänd ut och jag kunde inte undvika att undra vad som var fel men han bara skakade på huvudet. Jag gav honom en menande blick och han förde in mig i hörnet av ingången.

"William."

Det var det enda han sa och jag kände hur en stor isklump landade hårt i min mage, jag sa ingenting utan lät Aaron fortsätta "Han var här Selena och han gav mig ett ultimatum."

Jag svalde hårt och kände hur jag blev alldeles torr i munnen "V-v-vadå ultimatum?" lyckades jag tillslut stamma fram "Är du okej?!" frågade jag sedan med en antydan på panik i rösten samtidigt som jag febrilt letade med blicken efter spår av skador på hans kropp.

"Jag är okej." Nickade han och suckade "Men-.."

Förvirrat rynkade jag på ögonbrynen åt hans tveksamhet "Men vadå Aaron?!"

Han drog handen genom håret och såg ner i golvet. Vad det än var så skulle han bli tvungen att berätta för mig, aldrig att jag skulle låta detta gå. Jag kunde se att det inte alls var bra.

Med min lediga hand fångade jag hans och fick honom att se upp på mig "Såhär kan du inte göra och sen inte låta mig veta."

"Jag vet." Han suckade ännu en gång, kysste lätt min panna och spände sedan käkarna innan han fortsatte "William var här, han utmanade mig och jag hamnade i underläge. Han hade kunnat döda mig där och då Selena."

Min talförmåga försvann och jag kunde inte mer än bara stirra på honom. Idag var en dag jag hade kunnat förlora honom. Det högg smärtsamt till i hjärtat och mina ögon fylldes långsamt med tårar.