The Real Me

Kapitel 9

Hans ord ekade i mitt huvud. 'Syster' 'Syster' 'Syster'. Aaron hade släppt mig försiktigt efter han känt min reaktion, jag hade stelnat till och slutat gråta och stod nu med ryggen mot honom och tankarna for runt som löv i höstvinden. Kenna sa något men jag ignorerade henne. Jag vände mig mot Aaron utan att se upp på honom, han höll fortfarande i min nyckel och jag sträckte fram min uppskrapade hand och viftade lätt med fingrarna för att han skulle förstå att det var nyckeln jag ville ha. Han drog handen genom håret och la sedan motvilligt nyckeln i min hand. Bilens lampor blinkade till när jag låste upp den och jag såg nu hur skitig den hade blivit efter hur jag hade kört tidigare men jag ignorerade det. Jag smällde igen dörren, låste den och sedan backade jag ut. Aaron flyttade sig motvilligt till sidan fortfarande med handen i håret så jag skulle komma ut. När jag vände mig framåt igen såg jag honom stå en liten bit framför bilen och se rakt på mig. Han såg helt förstörd och hjälplös ut, hans isblå ögon var inte intensiva och förlamande längre utan dom utstrålade bara tomhet. En bekant smärta kändes i bröstet och jag kunde inte se på honom längre, jag ville egentligen hoppa ut ur bilen och hålla om honom, säga att allt var bra. Men allt var inte bra, jag hade varit med om så mycket idag och jag var helt enkelt besviken och arg på honom. Jag kände att han hade kunnat berätta för mig. Kenna också för den delen, hon satt nu på huk mot husväggen och torkade sina tårar med tröjarmen. Jag svängde på ratten och körde sakta därifrån. När jag kastade en snabb blick i backspegeln såg jag Aaron dra händerna genom håret och falla ner på knä. Något inom mig slets itu, det var som att det var meningen att jag skulle vara med Aaron och nu visste jag inte om det var över mellan oss, jag hade inte sagt att det var slut, eller? Jag suckade, slöt ögonen och en ensam tår rann ner för min kind. Allt var en enda röra.

Mina föräldrar hade kommit hem från byn, skrattandes stod dom nu i köket och lagade mat tillsammans. Stunder då jag hört Aaron skratta gjorde sig påminda. Jag försökte göra mig så osynlig som möjligt men jag misslyckades. Mamma studsade glatt fram till mig och jag tvingade fram ett leende, det hjälpte såklart inte. Hon la händerna på mina axlar och såg förskräckt på mig. Jag såg nog betydligt värre ut än jag trott. 

"Selena hjärtat" hon omfamnade mig i en stor kram och mina tårar kom igen, åh min älskade mamma.

Vi stod där och kramades i vad som kändes en evighet innan hon torkade tårarna från mina kinder och granskade mina uppskrapade händer. Mamma pussade mig på pannan och bad mig sätta mig på en stol i köket medan hon gick till badrummet och hämtade första hjälpen väskan. Mina tankar vandrade tillbaka till bilderna jag fått av Aaron, när han stod tom och förstörd framför bilen och såg på mig, bilden av honom i backspegeln när han föll ner på knä i gruset. Förskräckelsen i hans ansikte när jag inte ville lyssna på honom. Jag blundade. Kenna hade gått fram och lagt armen om honom. Det klumpade sig i halsen och tårar började rinna ner för mina kinder igen när pappa kom fram och kramade om mig. Nu släppte jag ut allt, jag behövde verkligen gråta.

Pappa pussade mig på huvudet "Såja min prinsessa, det kommer bli bra ska du se" sa han tröstande. Jag ville så gärna tro honom men känslan jag hade nu sa något helt annat.

"Då ska vi se hjärtat" sa mamma när hon kom ut i köket igen med väskan. 

Jag tvättade händerna under rinnande kallt vatten i kranen innan mamma tvättade av med vad som än fanns i väskan. Det sved ordentligt iallafall. Mina föräldrar undrade vad som hade hänt och jag började förklara, allt. Jag drog hela händelsen i skogen med vargen som attackerade mig och dom andra vargarna som räddade mig, det hade iallafall verkat som dom hade gjort det. Jag pausade en stund och såg på både min mamma och pappa, jag väntade på en reaktion och när jag inte fick det så fortsatte jag.