The Real Me

Kapitel 14

Klockan var redan halv sju på kvällen när jag parkerade bilen utanför huset och med en suck lutade jag mig tillbaka i sätet efter jag stängt av bilen. Jag såg på mig själv i backspegeln och tjejen som mötte mig var verkligen risig, ett och annat blåmärke över kindbenet, en sprucken läpp och röda svullna ögon. Jag skakade på huvudet och gick ut ur bilen mot dörren. Innan jag tog i handtaget drog jag in ett djupt andetag och påmindes av min smärta i revbenet, jag grimaserade och gick sedan in i huset.

Mina föräldrar satt i köket och såg på mig när jag kom in genom dörren. Båda reste sig snabbt upp och jag gestikulerade med handen att dom kunde sätta sig ner igen. Jag slängde av mig skorna och insåg att dom var verkligen inte vita längre, jag suckade och såg upp på mina föräldrar. Min pappa drog ut en stol till mig och jag satte mig ner på den. Hur kunde dom inte reagera på hur jag såg ut, med blåmärken och sprucken läpp?

"Hur är det min prinsessa?" frågade min pappa lugnt när jag hade satt mig på stolen.

Jag drog upp ena knäet mot mig men släppte genast ner det igen när smärtan spred sig inom mig. "Jag har mått betydligt bättre, få inte panik nu" jag riktade det sista jag sa mest åt min mamma "Men jag blev kidnappad tidigare idag" sa jag snabbt. 

Båda nickade sakta och det var mamma som svarade "Jo vi vet"

Jag rynkade på ögonbrynen och såg på dom, dom hade vetat men kom inte för att hämta mig. "Hur? Hur visste ni att jag  var borta?"

"Din pojkvän kom hit och berättade för oss" sa mamma försiktigt och såg på mig. Ordet pojkvän fick det att vända sig i magen på mig och jag skakade på huvudet.

"Aaron är inte min pojkvän" svarade jag stelt och bara såg på henne med tom blick innan jag reste mig från stolen igen och gick mot trappan.

Min pappa harklade sig "Vad hände Selena?" frågade han och jag stannade med ena foten på första trappsteget och vände huvudet för att se på honom.

Jag fnös "Vad som hände?" min röst var högre än förväntat "Det blir nog lättare om du frågar vad som inte hände!" jag la handen för pannan och suckade innan jag fortsatte "Jag blev kidnappad och misshandlad och min poj-.. Aaron kom dit med sina vänner och räddade mig, men det värsta är inte att jag blev kidnappad eller misshandlad utan att han-.." jag tystnade tvärt och såg på dom med stora ögon.

Min pappa öppnade munnen först "Hade han ännu en hemlighet för dig?" frågade han försiktigt.

Jag slog ut med armarna "Ja! Kan ni fatta det? Han undanhöll något för mig igen och det var verkligen inte en liten hemlighet!"

Min pappa nickade sakta "Att berätta vad han är, det är inte något man gör direkt eller för vem som helst Selena"

"Men pappa jag var inte vem som helst! Jag gav honom chansen förra gången att berätta om det fanns något mer! Jag kan inte fatta att han är en v-.." jag stannade upp och rynkade på ögonbrynen och såg undrande på min pappa "Vad menar du med att berätta vad han är? Jag har inte sagt vad det handlar om". 

"Nej det har du inte, men både jag och din mamma vet. Vi har vetat sen första gången Aaron var här att han är en varg" min pappas lugna röst när han uttalade det sista ordet fick det att krypa i kroppen på mig.

Mina stora ögon flackade chockerat mellan honom och mamma och båda två såg oerhört lugna ut. Jag blinkade några gånger och försökte samla tankarna samtidigt som jag satte mig försiktigt ner i trappan. 

Det tog en liten stund innan jag sa något "N-n-ni visste?" frågade jag tyst och försökte få chocken att lägga sig. Mina föräldrar nickade och såg på mig "och ni lät mig vara med honom?!" lite panik hade letat sig in i rösten igen.