The Real Me

Kapitel 28

Min puls skenade när jag kastade mig in i bilen och lät den sprätta grus för att ta mig där ifrån. Jag pressade gaspedalen längre ner mot golvet och tillslut var jag ute på vägen igen, jag såg grusstigen och skogen försvinna bakom mig. Jag tänkte tillbaka på vad Grace hade sagt, någons öde låg i mina händer. En klump bildades i magen och jag kramade hårdare om ratten. Vems öde?

Jag slängde ett öga på den blå digitalklockan i bilen, lite över tolv. Lunchen hade precis börjat och jag hade missat en lektion, men det fick jag ta hand om senare. Snabbt svängde jag in på skolans område och parkerade bilen på samma plats jag ställt den i morse innan jag halvsprang över skolgården och samtidigt såg efter Aaron.

Jag tog mig snabbt genom korridoren och hastigt blickade jag in i uppehållsrummen som ekade tomma. Alla var troligtvis i matsalen och jag fortsatte mina steg åt det hållet. Innan jag öppnade dörren tog jag ett djupt andetag och stålsatte mig för vad som helst som kunde komma. Jessys självbelåtna ansikte lyckades smita förbi i mina tankar och en liten irritation lyckades byggas upp.

Med lite kraft tryckte jag ner det tröga handtaget och öppnade dörren till matsalens korridor, några enstaka elever var påväg ut och dom gav mig några storögda blickar. En suck lämnade min mun och jag fortsatte förbi dom. Matsalen var full men jag hade inga problem med att hitta den jag letade efter, han stack nämligen ut en hel del ur mängden. 

Aaron satt och pratade med någon när jag närmade mig bordet så han la inte märke till min närvaro. Dock stelnade jag till när jag såg vem han pratade med, Jessy. En ilska steg inom mig och det kändes som jag brann inombords, jag hade bara känt såhär någon enstaka gång tidigare och jag visste att jag hade problem med att hantera den. Med armarna hårt korsade över bröstet stod jag där och såg på dom.

Elever runt omkring mig började små viska och utan att höra vad dom sa visste jag vad det handlade om. Några välkända ansikten från Aarons bord såg upp på mig, Kenna och Scott. Irriterat lyfte jag på ögonbrynet och nickade åt min pojkväns rygg. Scott satte sin knutna hand mot munnen och harklade sig, jag såg hur Aaron genast stelnade till. Antingen hade han fått ett tankemeddelande av Scott eller så hade han plötsligt känt av min närvaro. Jag gissade på förslag nummer ett.

Utan så mycket som en blick på Jessy reste Aaron sig upp och gick mot mig, hans ögon var låsta i mina men innan han hann ända fram till mig vände jag om och gick mot korridoren. Den var tom än så länge och jag lutade mig mot väggen fortfarande med armarna korsade. Aaron kom efter och ställde sig framför mig med ungefär en halvmeters mellanrum. Jag såg upp på honom med höjda ögonbryn i väntan på att han skulle säga något. Han kom inte undan med att ha pratat med personen jag avskyr mest av allt utan att berätta vad dom pratat om.

Aaron suckade och tog ett litet steg närmre "Det är inte som det ser ut babe."

"Berätta vad det är då?" svarade jag snabbt och la huvudet på sne "För så fort jag är borta så pratar du med henne."

"Det är inte precis så att jag vill prata med henne, men hon tar chansen när du inte är i närheten och det kvittar vad jag gör eller säger för hon lämnar mig ändå inte ifred." Hans isblå ögon såg in i mina och jag kände hur jag började slappna av i kroppen, elden inom mig hade slutat brinna.

"Så vad pratade ni om?" frågade jag med en suck.

Han kupade sina händer om mitt ansikte och tog ännu ett steg närmre mig "Det är inte viktigt just nu. Vad som är viktigt är att du mår bra, att ni mår bra." sa han och la sin panna mot min.

Jag lossade greppet om mina korsade armar och kramade istället om honom och vilade huvudet mot hans bröst "Dom mår bra." viskade jag och greppet från hans armar om min kropp blev hårdare. Han visste att jag inte mådde bra, jag behövde inte säga något.