The Real Me

Kapitel 37

Varför var min mormor här? Vad hade hon för roll i detta kaoset? Reflexmässigt slog jag armarna om mig själv, som för att skydda tvillingarna som växte inom mig ovetandes om allt kaotiskt som hände ute i världen som de skulle födas in i.

Grace höll upp sina händer framför sig som för att visa att hon inte skulle göra mig illa innan hon tog några försiktiga steg mot mig. Jag följde noga varje steg hon tog, varje rörelse hon gjorde. Tillslut hukade hon sig framför mig och såg mig i ögonen med en varm blick samtidigt som hon nickade nästan omärkbart med huvudet och jag såg hur Ethan och Amber direkt började röra sig in mot huset.

Jag såg på min mormor igen men sa ingenting, bara satt där och såg henne i ögonen samtidigt som jag automatiskt försökte leta efter något i hennes blick som skulle avslöja hennes bluff. Ingenting.

"Selena." Sa min mormor mjukt "Du är inte i fara här, vi vill hjälpa dig så att du kan hjälpa Aaron." Hon la huvudet lite på sned och gav mig en något orolig blick.

Hårt knep jag ihop ögonen och skakade på huvudet. "Hur!?, hur ska jag kunna hjälpa honom!?" Hon såg paniken som lös genom mina ögon när jag såg på henne. Grace fattade min hand och drog upp mig från sätet där jag satt och omfamnade mig genast i en kram. Jag tvekade för en sekund men sedan var det som att jag kände igen känslan av just denna tryggheten, jag hade känt den tidigare, för längesen.

Allt brast för mig och all min panik rann ur mig genom tårarna som strömmade ner för mina kinder. Jag grät och min mormor släppte inte taget om mig. Hon höll mig i sin varma famn, gungade mig sakta och lät mig gråta.

"H-h-hur ska ja-ag kunna rädda ho-o-onnom?" Snyftade jag fram i famnen på min mormor. "Shhh såja." Sa hon samtidigt som hon försiktigt strök mig över håret "Vi ska hjälpa dig att hjälpa honom."

Jag svarade inte utan stod bara där och lät henne hålla om och trösta mig. Jag visste inte hur dom skulle kunna hjälpa mig men på något sätt fick jag känslan av att jag kunde lita på dom, lita på att det dom lovade var sant.

Klockan hade blivit tio och vi satt alla fyra inne i min mormors hus vid köksbordet, i tystnad. Ethan och Amber satt med var sin kopp kaffe medan Grace hade bryggt te till henne och mig. Det enda som hördes i tystnaden var när någon rörde runt med teskeden i sin kopp eller fåglarna som kvittrade i träden utanför.

Jag släppte ut en djup suck för att bryta tystnaden som bokstavligen gjorde mig illa till mods, jag var här för att de lovat att hjälpa mig rädda Aaron och det var dags för dom att hålla det löftet. "Så..?" Jag ryckte på axlarna och såg på alla tre, en efter en.

Grace såg på mig "Varför har du inte berättat för Aaron vem du är Selena?"

Jag mötte hennes blick men kunde inte förmå mig att svara direkt, för vad var egentligen anledningen till att jag inte berättat för honom? Samtidigt som jag svalde så bröt jag ögonkontakten och riktade istället blicken ner i min tekopp. Jag rynkade fundersamt på ögonbrynen samtidigt som jag tänkte.

Var det för att jag var rädd för hur han skulle regera? Eller jag var rädd för hur han skulle se på mig efter sanningen kommit fram? Skulle han kanske älska henne mer och annorlunda än han älskade mig? Skulle han glömma bort mig och bara se henne?

"Jag är rädd, rädd att hon kommer ta min plats hos honom." Svarade jag tyst innan jag såg upp på min mormor igen.

Empati fyllde hennes ansiktsuttryck och jag svalde bort klumpen med tårar som bildades i min hals. Amber tog min hand över bordet och kramade den lätt samtidigt som hon log försiktigt och skakade på huvudet.