The Real Me

Kapitel 34

Utan någon som helst tanke på var jag skulle ta vägen så hade jag satt mig i bilen och bara kört. Jag förstod inte hur det ens kunde vara möjligt, om jag nu var hon hur kunde jag inte redan ha skiftat? Det fanns så mycket likheter men samtidigt så mycket avvikelser som fick mig att tvivla något extremt.

Om det Grace sa var sant så skulle mina föräldrar vara paret som jag blev ivägskickad tillsammans med. Dom skulle inte vara mina biologiska föräldrar. Hela mitt liv skulle vara en komplett lögn helt enkelt. Det kunde inte vara så och det fick bara inte vara så.

Det hade gått cirka en timme sen jag körde ifrån Grace i skogen och klockan var runt halv fyra. Skolan hade slutat för tjugo minuter sen och Aaron hade redan skickat ett meddelande till mig men jag hade inte läst det.

Jag parkerade bilen utanför mitt hus, huset som Safira bott i när hon var liten, vilket tydligen då var jag. En suck lämnade min mun och jag stirrade på huset i komplett tystnad. Min pappa eller vem han nu än var befann sig redan hemma då hans bil stod parkerad på platsen bredvid min.

Med handen på dörrhandtaget så tvekade jag en liten stund över att gå in i huset. Jag tryckte min mattebok hårt mot bröstet, blundade, drog ett djupt andetag och tryckte sedan ner handtaget.

Mobiltelefonen ringde i bakfickan på mina svarta jeans och jag släppte hastigt handtaget så det flög upp med ett ryck för att plocka upp telefonen och svara.

"Hallå?" Svarade jag snabbt med andan i halsen samtidigt som jag fäste blicken i verandans träplankor till golv.

"Selena, det är Ethan." Svarade han glatt.

Jag rynkade först oförstående på ögonbrynen men förstod sedan att vi skulle jobbat på vårt Canis Dirus arbete idag på lektionen men jag hade stannat hemma från skolan. Med ögonen himlade jag åt mig själv.

"Ethan, hej!" Sa jag med överdrivet glad ton.

Jag gissade att han log stort på andra sidan telefonen och jag hade troligtvis rätt. Ethan verkade vara en väldigt positiv och glad person. Vi hade inte spenderat så värst mycket tid tillsammans men av de stunder vi jobbat på vårt arbete ihop så hade jag fått den uppfattningen.

"Jag saknade dig på lektionen idag, är du sjuk? Eller är du sjuk?" Ethan flinade lite och jag förstod att han undrade om jag hade låtsas vara sjuk för att få stanna hemma.

Ett svagt skratt lämnade min mun, vi kände inte varandra direkt men han var lätt att prata med ändå. "Nej Ethan jag är inte sjuk och inte sjuk, jag kunde bara inte sova i natt så jag var helt utmattad. Jag vet att vi skulle jobbat på vårt arbete idag, förlåt." Försiktigt bet jag mig i underläppen när jag bad om ursäkt och kände mig som världens dummaste.

"Ah men då förstår jag, då var det nog lika bra att du stannade hemma för du hade säkerligen inte varit till mycket nytta ändå om du inte har kunnat sova i natt." Ethan skrattade och jag stämde in. "Men vi kanske kan ses hos mig eller dig imorgon efter skolan? Eller stanna kvar i skolans bibliotek?"

Hans fråga fyllde mig med direkt osäkerhet och jag tänkte på vad Aaron skulle tycka, han hade dåligt samvete över hur han betett sig mot mig igår och jag ville inte göra det värre genom att vara med Ethan. Men självklart var det jag som överanalyserade som vanligt, Aaron hade faktiskt försäkrat mig om att det inte var några problem med att jag var ensam med Ethan så länge han höll det på en vänskaplig nivå.

Jag slappnade av lite "Absolut! Vi kan ju bestämma imorgon var vi tar vägen."

Vi sa hej då till varandra och jag slungades tillbaka till verkligheten. Utan att märka det så hade jag under tiden jag pratat med Ethan satt mig på verandans trappa. Inifrån kunde jag höra hur pappa kämpade med att troligtvis laga mat i köket, med tanke på hur han skramlade med kastrullerna. Det var dags att gå in och möta antingen det ena eller det andra svaret.