The Real Me

Kapitel 36

Ethan visste, han visste vem Safira var och han visste vem jag egentligen var. Safira. Ethan själv var inte den jag trodde att han var, han var en varg precis som Aaron, en skiftare. Han var Williams, eller rättare sagt Charles, son som han av någon anledning inte verkade bry sig om.
Jag bara såg på honom samtidigt som alla tankar for runt i huvudet på mig. Hans blick var fortfarande hård och jag svalde ännu en gång innan jag sa något.

"Hu-hur visste du?" Frågade jag till slut.

Ethan suckade lätt och kliade sig i nacken "Genom min pappa. Från början var jag på hans sida, han har manipulerat mig sedan jag var liten, förvrängt historien av vad som egentligen hände. Han fick mig att tro att hans familj var ute efter honom och att det var därför han var tvungen att döda dina föräldrar. För att rädda sig själv."

"Ethan, det där är inte sant!" Utbrast jag.

Han la händerna på mina axlar och såg på mig "Jag vet det nu. Jag vet också att han vill komma åt att döda dig för att du är den enda som kan stoppa honom. Oavsett hur många Aaron har som hjälper honom så kommer han inte lyckas, utan Charles kommer ha ihjäl honom."

Jag såg på Ethan med stora panikslagna ögon och skakade på huvudet.

"Men om du hjälper honom så kommer han överleva Selena."

Hastigt slog jag ut med armarna "Vad finns det jag kan göra som inte de andra kan egentligen? Det enda jag kan komma på är att ställa till det för alla, hade det inte varit för mig så hade Aaron aldrig varit i fara."

Ethan nickade "Jo det hade han, men tack vare dig så har attacken mot Aaron blivit utdragen då min pappa blev rädd när han insåg vem du var."

Hur kunde Charles var rädd för mig när han sett hur lite skada jag var kapabel till att åstadkomma. Ingenting av vad jag hört angående mig och den jag egentligen är lät vettigt, det passade bara inte ihop. Det var som att bygga ett stort pussel på tusen bitar men du hade endast tre.

"Jag har aldrig ens skiftat Ethan, hur är det möjligt att jag är som er om jag aldrig ens skiftat?" Mitt ansiktsuttryck var förvirrat men Ethan log ett snett leende mot mig.

"Du är inte som oss Selena, du är så mycket mer än oss."

Trots min oförstående blick ledde han mig in till skolans korridorer igen och ut mot parkeringen. Jag såg efter Aaron men kunde varken se honom eller någon av de andra på hela vägen.

"Vi måste dra, det finns inte speciellt mycket tid till att hjälpa dig att få rätsida på vad du är och kan så vi måste börja genast om Aaron ska ha en chans att överleva." Ethan satte sig bakom ratten på min bil och sedan lämnade vi skolparkeringen.

Ethan pressade ner pedalen i golvet och motorn rusade samtidigt som bilen snabbt rörde sig framåt. Automatiskt fattade jag tag i handtaget på dörren när jag insåg hur fort vi verkligen körde. Hade polisen stoppat oss så hade Ethans körkort verkligen tagits ifrån honom direkt. Jag sneglade på honom och han såg väldigt lugn men fokuserad ut.

Mitt hjärta slog sig nästan ut ur bröstet på mig och jag var i total förvirring, jag hade ingen som helst aning angående vad Ethan pratade om. Han ansåg att jag var så mycket mer än dom men jag såg verkligen inte sanningen i det han sa.

Vi svängde in på en avlägsen grusstig och följde den i något som kändes som en evighet. Trädgrenarna tätnade ovanför oss och jag sneglade oförstående på Ethan.

"Du kan vara lugn Selena." Svarade han utan att titta på mig.

Var han seriös? Lugn? Hur skulle jag kunna vara lugn? Aarons liv var i fara och tydligen var det jag, obetydliga, maktlösa lilla jag som var hans räddning.

Jag fnös "Lugn? Jag har mitt livs kärleks liv att rädda på mina axlar! Hur i helvete ska jag kunna vara lugn!?" Min röst var något högre och tonen betydligt hårdare än jag hade tänkt mig.

Denna gången slängde Ethan en blick åt mitt håll, en uppriktigt medlidande blick. "Selena, vi ska hjälpa dig. Vi ska hjälpa dig att rädda honom."

Jag rynkade på ögonbrynen och såg oförstående på honom, vilka vi? Samtidigt svängde vi in på infarten till en gård som låg så extremt långt in i skogen att det nog inte var många som visste att den ens existerade.

Huset var byggt av trä och målat i en mörkbrun färg. Det fanns en liten veranda som bara täckte ena halvan av huset. Vart var vi egentligen?

Ethan parkerade bilen och klev sedan ut, själv satt jag kvar lite som fastfrusen då jag kände mig ganska osäker på situationen. Aaron dök upp i mina tankar och jag kunde inte låta bli att önska att han skulle varit här. Jag tog en snabb titt på min telefon men det fanns varken samtal eller meddelande från honom. En oroskänsla för honom strömmade genom min kropp men jag hann inte längre än så innan Ethan plötsligt öppnade bildörren till passagerarsätet där jag satt.

"Kommer du?" Frågade han med ett litet leende på läpparna. "Du behöver inte vara rädd."

Hjärtat slog hårt i bröstet på mig. Kunde jag verkligen lita på Ethan?
Dörren till huset öppnades precis när jag bestämt mig för att ta risken att gå ut ur bilen och jag stannade tvärt i sätet.

Amber.

Vad gjorde hon här? Var hon med på det här? Hade Ethan verkligen lurat mig? Dom båda hade en koppling till William så givetvis kunde det vara så att dom ljugit för mig hela tiden.

Panik. Den spred sig snabbt och jag kastade mig efter bildörrens handtag men tyvärr var jag inte snabb nog. Ethan fångade dörren strax innan den slog igen och jag började skrika och fäkta med allt vad jag hade.

Ethan fångade mina händer i ett grepp "Selena! Herregud lugna dig, ingen här ska göra dig illa!"

Jag lyssnade inte utan fortsatte sparka mot honom tills jag hörde en annan röst. En lugn röst.

"Selena."

Plötsligt stelnade jag till och försökte se bakom Ethan som fortfarande höll båda mina händer i ett grepp jag aldrig någonsin skulle kunna ta mig ur. Han såg mig i ögonen med en blick som sa 'jag tänker släppa dig nu, snälla slå mig inte.' Jag såg bara på honom någon sekund innan jag nickade försiktigt.

Ethan släppte mig sakta och flyttade sig sedan åt sidan så att jag kunde få fri sikt på det som fanns bakom honom.

Jag kisade för solljuset och då såg jag henne, Grace. Min mormor. Hon var här tillsammans med Amber och Ethan. Varför?