The Real Me

Kapitel 29

Byn låg tyst och i dom små husen lyste det lite svagt. Jag stod i gruset med bara fötter och i mina tunna kläder som tillät den kalla vinden att bita skarpt i min hud. Håret låg som ett trassligt nät över min rygg och med panikslagen blick letade jag efter honom. Jag hade rest till fots hela den långa vägen för att rädda honom. Sakta tog jag några skakiga steg framåt och kände hur stenarna skar längre in i mina fötter, det gjorde så ont men min beslutsamhet och tanken av honom fortsatte att tvinga mig fram på stigen. 

Det hade börjat skymma och gatlamporna tändes längs stigen där jag gick i min ensamhet och febrilt sökte efter honom. Tyst bad jag för mig själv att jag hunnit fram i tid, aldrig skulle jag förlåta mig själv om något hände honom. Jag hade hans öde i mina händer.

Några underliga ljud hördes från ett litet hus några meter fram och jag smög snabbt fram och hukade mig under fönstret. Manliga röster och ett ljust kvidande ljud hördes inifrån men jag lyckades inte urskilja vad dom sa. Försiktigt reste jag mig för att försöka se in genom fönstret när en gren plötsligt knäcktes under min fot och en rosentagg skar in i huden, snabbt slog jag handen för munnen för att kväva mitt ljud av smärta men hade inte varit tillräckligt snabb då rösterna inifrån tystnade. 

Snabba steg hördes innan dörren slogs upp och skorna skrapades mot grusen utanför. Ljuset inifrån sken ut över stigen och fortfarande med handen för munnen pressade jag mig så mycket jag kunde mot väggen samtidigt som jag för första gången uppskattade rosenbusken som var stor nog att skymma mig. 

Mannen utanför hade stora tunga svarta kängor på fötterna, mycket mer än så kunde jag inte se då jag inte kunde sticka fram huvudet utan att riskera att bli upptäckt. Han prasslade med någonting och någon sekund senare kände jag den starka nikotinfyllda tobaksdoften av cigaretter. 

En mansröst hördes inifrån huset och jag ryckte till bakom busken där jag satt gömd, löven under mig rasslade och jag bad om att inte ha blivit upptäckt men det var försent. En mörk gestalt tornade upp framför mig innan han grep tag i kragen på min tunna tröja och drog mig upp på fötter. Taggen under min fot skar längre in och jag kvävde ett smärtsamt stön.

Jag möttes av ett ansikte vars ögon nästintill var kolsvarta med buskiga ögonbryn. Han hade grov skäggstubb och såg ut att vara i ungefär fyrtioårs åldern. Röken från cigaretten han hade mellan sina läppar fick mig att hosta kraftigt, hans mungipor drogs upp i ett leende och en rad av nikotingula tänder blottades. 

"Du hittade oss tillslut lilla flicka." Den skrovliga mörka rösten gav mig rysningar men en annan ännu obehagligare känsla växte inom mig, dom hade hunnit före.

Jag blev inslängd genom dörren och föll hårt på det mörka trägolvet samtidigt som dörren stängdes igen bakom mig. Ett stön lämnade mina läppar samtidigt som jag hävde mig upp i sittande ställning. Dom båda männen skrattade men det var han som luktade starkt av nikotin som fattade tag om mitt hår och vände upp mitt ansikte för att visa mig det jag kommit för att hämta.

En träfärgad stol stod i mitten av rummet och på den satt en pojke, en pojke med svart hår, rädda ögon och med kinder blöta av tårar. Han såg mig rakt i ögonen och jag kände mig oerhört hjälplös. Den andra mannen tog tag om pojkens hår och det syntes att han fick ont, det skar i hjärtat på mig och jag försökte slita mig loss men det fungerade inte.

Med pojkens hår i sin hand tittade han på mig "Detta är ditt fel." sa han innan hans ögon glödde till och han dödade pojken.

Tårar rann ner för mina kinder och pojkens tomma ögon såg på mig. Männen lämnade huset och jag kröp fram för att ta pojkens hand och lägga mitt huvud i hans knä. Jag misslyckades.