The Real Me

Kapitel 13

Selenas pov

Smärtan vid revbenen gjorde sig igenkänd så fort jag rörde mig. Jag misstänkte att mannen som  kallade sig William hade brutit några av dom. Smärtan i ansiktet och handlederna var inget mot den jag kände vid mina revben. Aaron och Scott hade kommit för att rädda mig men så fort dom försökte så skadades jag bara mer och jag såg på Aaron att han kände sig totalt hjälplös. Ungefär som den gången jag hade blivit arg och lämnat honom fast denna gången så var det värre. Jag ville slita mig loss från William och springa fram till honom och säga att allt skulle bli bra. Han såg mer förstörd ut än jag kände mig.

Jag såg på honom men han flackade med blicken, han klarade inte riktigt av att möta mina ögon. Vad William menade med att han skulle visa mig hade jag ingen aning om men jag kunde erkänna att jag var nyfiken och samtidigt orolig. 

Aaron sänkte sin blick och stirrade oroligt ner i marken framför sig, han såg ut att fundera och såg sedan på Scott som stått tyst vid hans sida hela tiden. Dom såg ut att kommunicera bara genom att se på varandra och till sist nickade Scott.

"Aaron" viskade jag men han ignorerade mig och såg istället på William.

Han spände käkarna innan han började prata "Jag vet inte vad du vill med det här, men låt mig få prata med Selena först och lova att du inte skadar henne mer så ska du få det du vill." 

William såg på honom och kliade sig på hakan medan han funderade "'Du kan prata med henne precis här" han hånflinade åt Aaron och jag ville så gärna slå till honom.

Aaron skakade på huvudet "Jag vill prata med henne själv" hans röst var bestämd och blicken var fäst på William. 

Han släppte plötsligt min arm, tog tag i mitt hår igen och ryckte till. Jag kved och grimaserade av smärta. "Snälla sluta!" skrek Aaron i panik "Jag lovar jag ska ge dig det du vill ha om du kan låta mig få prata med henne och slutar göra henne illa!" nu var hans röst bedjande och jag hade aldrig hört honom så nedslagen. Han brydde sig verkligen om mig.

William fnös "Visst, hon kommer säkerligen inte vilja vara med dig efter ändå" sa han och kastade mig sedan framåt. Halvvägs till marken fångade Aaron mig. Hans trygga armar omfamnade mig och jag slängde mina armar om hans hals. Smärtan i revbenen protesterade mot min hastiga rörelse men jag ignorerade den. Jag lutade min panna mot hans, såg in i hans oroliga ögon och la min ena hand på hans bröst. Hans hjärta skenade och hans käkar spändes om och om igen. Jag lutade mig fram och kysste honom försiktigt på läpparna, han smet sina armar tajtare om min midja och besvarade min kyss som att den hade varit otroligt efterlängtad men plötsligt, alldeles för tidigt så avbröt han den och såg på mig. 

Jag kunde inte riktigt tyda hans blick, rädsla? sorg? förtvivlan? eller kanske allt på en och samma gång och jag skakade lätt på huvudet "Det kommer bli bra Aaron, du hittade mig och jag ska inte lämna dig" viskade jag samtidigt som en ensam tår rann ner för min kind.

Han höll om mitt ansikte, bet ihop käkarna och såg allvarligt men samtidigt oroligt på mig innan han sa något. "Selena, jag har inget val jag måste ge honom vad han vill ha och även om det kan få mig att förlora dig för alltid så kanske det är det enda jag kan göra för att hålla dig trygg." Aaron stoppade handen i jeansfickan för att plocka fram min bil nyckel och lägga den i min hand "Din bil står rakt in i skogen bakom oss".

Jag rynkade på ögonbrynen och såg på honom. Vad kunde vara så hemskt att han skulle förlora mig för alltid?

Häftigt skakade jag på huvudet och tog tag i bröstet på hans tröja "Jag bryr mig inte vad det är, jag kommer inte lämna dig!" nästan skrek jag.