Little Trophy

1

"Hurra, Hurra, Hurra!" sjunger jag och Felix medan vi håller den lilla prinsesstårtan med tre ljus på framför Vera. Hennes ögon tindrar av glädje och hon applåderar åt oss med hennes små händer.

"Ja, Vera tre år nu!" tjuter hon medan hon lutar sig fram och ska blåsa ut de brinnande ljusen. Hon försöker blåsa allt vad hon kan, men det tar några försök hinnan hon lyckats släcka alla tre ljusen. "Yey!"

Jag sätter prinsesstårtan på hennes lilla nattduksbord, innan jag sätter mig ner bredvid henne i sängen för att krama om henne. Hon klättrar direkt upp i mitt knä, och lägger sina små armar runt mig.

Men när hon hör prasslet av paketet som hennes pappa håller i, så tar hon sig direkt ifrån mig för att kunna ta emot sitt paket.

"Paket!" utbrister hon med ett litet fnitter i slutet. "Vera älskar paket!"

"Det vet jag att du gör," ler Felix innan han sätter ner paketet på sängen. Vera är direkt framme för att slita upp det vita presentpappret. Jag ser på Felix som redan ser på mig, jag ger honom en blick för att få bekräftat att han köpt rätt.

"Mamma! pappa! det är legooo!" säger hon medan hon försöker lyfta upp kartongen med lego i luften. "Vera ville ha lego!"

Hon försöker sedan att öppna upp kartongen med Felix stoppar henne från det. Och hon ser lite surt på sin pappa.

"Vi kan öppna legot senare efter dagis? Och så går vi ut i köket och äter tårta" förslår han och jag ser hur hon rynkar på ögonbrynen, för att hon tvekar om det verkligen är okej för henne. Men tillslut så får hon ett stort leende på läpparna och sträcker sig efter Felix.

"Tack dada" säger hon och omfamnar Felixs hals.

"Säger man inte tack till mamma också?" frågar han och Vera släpper taget om Felixs hals och ser bort mot mig.

"Tack mami" säger hon och putar lite med läpparna. "Jag älskar mami."

"Jag älskar dig också min lilla Veris." svarar jag och hon vänder sig mot Felix igen. Jag studerar de tillsammans, hur de ser på varandra och hur lika de faktiskt är.

Hon ser precis ut som Felix, förutom att hon har ett par bruna ögon och en mörkare hårfärg.

"Vera vill ha tårta," säger hon och rör vid Felixs hår. "Nu!"

"Såklart prinsessan," skrattar Felix innan han bär ut henne från rummet. Jag reser mig upp från sängen, och sträcker mig efter prinsesstårtan med de släckta ljusen på.

----

"Jag hatar att lämna henne på dagis," är det första jag säger när vi sätter oss i bilen igen efter att ha lämnat Vera på hennes dagis. "Helst på detta."

"Det är svårt att få plats någonannanstans," svarar Felix mig medan han knäpper på sig bältet. "Vi ska vara tacksamma att vi hittade en plats åt henne."

Veras dagis låg en bit ifrån oss, en ganska lång bit då vi alltid fick köra hit. Men efter att behövt vänta till året hon skulle fylla två pågrund av att det knappt fanns platser, så visst jag att vi skulle vara tacksamma för hennes dagis.

"De har verkligen bara inte koll på något," svarar jag och Felix sätter igång bilen och börjar att köra. "Som den gången då din bror bara hämtade henne utan att vi visste? Och de bara lät honom ta med henne utan att kontakta oss, fast det stod ditt namn på schemat? Tänk så kommer det en frä-"

"Lugna dig, älskling." säger han och placerar sin hand på mitt lår. "De skulle aldrig göra om det misstaget, det vet du."

Jag suckar tyst åt Felixs svar. Främst för att jag vill trösta mig med vad han säger, fast min magkänsla säger något annat.

"Jag är bara så rädd om henne," säger jag. "Jag är så rädd att någon ska ta henne från mig."

"Jag vet, och det är jag med. Fast hon är i säkerhet." svarar Felix och klämmer till mitt lår när han kör ut på en snabbare väg.

"Jag hoppas det." mumlar jag fram, fast Felix hör nog inte för att han inte svarar mig. Jag lutar mig istället mot det svala fönstret och hör snart att Felix sätter igång radion.

Vi är påväg till vårt jobb som vi varit anställda på nu ett tag. Nicholas lät oss jobba på hans företag, och det känns skönt att båda får ordentliga löner vilket ger oss förutsättningar för att ge Vera det mesta. Felix hade fått på senaste ett jobb som delägare med Nicholas, vilket kom som en liten chock för båda oss. Att Nicholas gav bort en sån del till sin lillebror som han knappt haft kontakt med, fast egentligt Nicholas tyckte han att han och Felix kom närmre under min graviditet. Jag själv satt i receptionen tillsammans med en kvinna vid namn Fanny, som jag hade mycket gemensamt med.

"Jag älskar denna låten," säge Felix plötsligt och jag ser upp på honom, för att se hur han skruvar upp den extremt dåliga låten på radion till max. "Den är så jävla bra!"

"Felix! skruva ner! Den är urkass!"