Little Trophy

22

När vi kom in i hallen till lägenheten så stod pappa där. Han log lite försiktigt mot mig, och jag satte ner kassorna på golvet.

"Hej." Säger han lätt, och ser på både mamma och mig.

"Hej." Svarar jag. Och mamma harklar sig stelt och går sedan ut i köket med resten av kassorna.

"Har ni varit och shoppat?" Frågar han och jag nickar. "Vad kul."

"Vi var på polisstationen också." Kläcker jag ur mig, helt oplanerat.

"Jasså." Svarar han och ser bort mot köket, där mamma nu kommer ut från och ställer sig i hallen.

"Ja, Vera skulle bara bekräfta en sak och så." Svarar hon och korsar armarna.

"Kan vi prata på balkongen, Gabi?" Frågar han och hon nickar, ser sedan på mig.

"Gå in med sakerna i rummet, hjärtat." Säger hon och jag nickar. Tar sedan mina kassar, och går bort mot rummet.

Jag hör att de går ut på balkongen och stänger dörren efter sig. Jag suckar bara lätt, och lägger sakerna på sängen.

Jag sätter mig sedan på kanten av sängen och plockar upp min mobiltelefon. Ser att jag har ett sms från Hannah.

Hanna
Ring mig när du har tid. Jag är i Sverige med mamma.

Jag trycker på hennes kontakt, och lyssnar på signalerna som kommer fram. Tillslut svarar hon glatt.

"Hej Vera. Hur är det?"

"Hej." Svarar jag henne och lägger mig på rygg. "Det är bra, hur är det själv?"

Pappa lämnade mamma i förrigår." Säger Hannah och jag blir chockad.

"Va!?"

"Ja, jag vet inte varför." Svarar hon. "Men mamma har flyttat in med mig hos mormor i Stockholm. Vi ska bo här ett tag tills vi hittar något."

"What, jag kan inte förstå det." Säger jag. "Så sjukt."

"Mm jag vet." Mumlar hon. "Vad ska du göra i helgen? Jag kanske kan komma ner till dig i Göteborg?"

"Ja det kan du nog." Svarar jag. "Jag måste se med mamma om det går bra också, vi har mycket som händer."

Jag ser hur pappa Felix ställer sig i dörrkarmen och jag sätter mig upp i sängen.

"Ja det hörs bra."

"Jag ringer dig sen, Hannah." Säger jag. "Måste gå."

"Okej, puss."

Jag lägger på samtalet, och placerar mobilen bredvid mig i sängen.

"Pratade du med Hannah?" Frågar han och jag nickar som svar. "Vill du ta en runda med bilen?"

"Ehm," börjar jag. "Visst."

Jag reser mig upp ur sängen, och går sedan ut i hallen tillsammans med honom.

Jag sätter på mig skor, skymtar mamma fortfarande ute på balkongen. Sedan går vi ut från ytterdörren och ner för trapporna.

-

Vi har varit ute och åkt en stund. Han har visat mig lite av Göteborg, och berättat lite om hans uppväxt i Stockholm.

Vi stannar på en parkering vid en liten park, och han stänger av bilen.

"Mamma berättade för dig," börjar han. "Om att jag gav upp hoppet."

Jag ser ner i knäet där mina händer ligger. Jag börjar pilla på naglarna nervöst, och jag känner hans blick på mig.

"Det är sant." Svarar han. "Jag gav upp hoppet för att saker var svåra. För att jag inte mådde bra, och att det hade gått så många jädrans år. Jag ville bara må bra, och likaså att mamma skulle det."

Jag svarar inte honom, vet inte riktigt vad jag ska svara.

"Men en del av mig, inombords visste att du skulle komma tillbaka en dag." Säger han. "Jag försökte bara kväva den delen. Och det hörs så fel-"

"Det är okej." Svarar jag. "Jag förstår."

"Nej det är inte okej." Yttrar han. "Vem ger upp sitt barn så?"

"Jag vill bara lämna allt bakom mig." Säger jag ärligt. "Jag vill bara försöka vänja mig, må bra igen. Jag levde i en lögn hela livet, iallafall av det jag minns."

"Jag förstår." Svarar han. "Det är inte rättvist mot någon att älta, vi måste bara ta livet en dag i taget."

"Mhm." Får jag fram och ser upp på honom. Han har vänliga gröna ögon, och jag ser likheten i oss nu.

Jag ser på honom att han inte sovit ordentligt, han är mörk under ögonen. Jag har kanske inte heller sovit sådär jättebra.

"Vill du äta något?" Frågar han mig, byter samtalsämne. "Vad är din favoritmat?"

"Ja det kan vi." Svarar jag. "Jag älskar pommes."

"Då blir det pommes." Svarar han med ett leende och sätter igång bilen.