Little Trophy

8

Jag pillade med gaffeln i grönsakerna medan jag zoomade ut från samtalet som ägde rum runt matbordet. De vuxna hade något samtal om jobb som vanligt och jag hade känt blickar från Hannah över bordet som försökte få någon kontakt med mig. Fast jag hade bara fortsatt hålla blicken nere på tallriken.

"Jag måste bara säga något." säger plötsligt Felicia vilket får mig att se upp från bordet. "Du är så himla lik din mamma." 

Jag ser direkt på pappa som nästan ser ut att hosta upp vinet pågrund av det Felicia sa, fast han håller sig samman. Och harklar innan han försöker sig på ett vänligt leende fast jag ser hur han gärna inte vill snacka om detta.

"Gör jag?" frågar jag och lutar mig lite bak i stolen. Felicia sneglar på pappa innan hon nickar och ser tillbaka på mig.

"Jag ser så mycket i dig, i henne. Även om jag aldrig kände henne så bra." säger Felicia. "Utseendemässigt och hela din gloria."

"Jag önskar att jag kände henne." säger jag, mer som en påminnelse för mig själv att hon faktiskt aldrig dog i en brand. 

"Det gör faktiskt ont, att veta att hon dog i så ung ålder." säger Felicia och då harklar sig pappa ännu högre innan han avbryter vårt samtal.

"Vera, har du berättat om vad som väntar sig efter sommaren i skolan?" frågar han och jag skakar på huvudet. Jag har faktiskt glömt bort helt.

"Hon tentade av matten nu i High School," säger han. "Hon kanske får ta en kurs från College nu efter sommaren."

"College?" frågar Felicia och jag nickar. "Det är ju fantastiskt. Du kanske borde lära Hannah att ta matten på så stort allvar." 

Jag ser på Hannah som himlar med ögonen åt sin mamma. Hon vet lika väl som jag, att tenta av matten var inget jag valde eller gillade att göra. 

"Jag ska få ta kursen på ett litet college i närheten av high school." säger jag och blir sedan avbruten av pappa.

"Hon ska självklart inte gå där efter High School. Vi har tittat på andra dyrare och mycket bättre skolor som Kingston i London. Och även Leeds-"

"Det är långt kvar, pappa. Det känns inte som något vi behöver snacka om nu." suckar jag och ser på min pappa som nu rynkar på ögonbrynen och pressar ihop läpparna till ett smalt streck. Att jag avbröt hans skrytande var verkligen inget han tyckte om.

Jag fixade till toppen jag hade på mig lite innan jag tryckte ner gaffeln i en broccoli som låg på tallriken och förde upp den till munnen. Jag började tugga på den mjuka broccolin medan jag placerade blicken på Hannah som satt och petade i maten precis som jag gjorde innan. Jag harklade mig svagt för att försöka få hennes uppmärksamhet, fast hon såg inte upp en enda gång. 

-

Middagen hade varit precis som alla andra middagar tillsammans med Hannahs familj. Affärsprat mellan pappa och hennes pappa, och något småprat från hennes mamma. Hannah och jag hade mest bara suttit där och inte varit så involverade i deras samtal.

De hade åkt hem för säkert bara en kvart sedan, och jag hade mest suttit i soffan sedan de gått och kollat på något reality-program på tvn. Pappa hade försvunnit in på sitt kontor och det var inget som längre förvånade mig att han hellre tillbringade tid där inne än med mig.

Jag började tänka på kartongen igen och på killen som innan varit här och pratat med pappa. Jag visste ju någonstans att saker inte stämde, och jag behövde prata med honom om det. Det visste jag. Trots hur svårt och jobbigt det skulle bli. 

Jag tog upp fjärrkontrollen bredvid mig och stängde av tvn så att rummet blev alldeles tyst. Jag reste mig sedan upp ur soffan, och började gå mot hans kontor. När jag väl stod vid dörren så svalde jag ner klumpen och började tänka över vad jag verkligen skulle säga till honom. Men jag öppnade dörren, och gick in i rummet och bestämde mig för att låta det första som kom upp tas upp. 

Han satt vid sitt skrivbord och såg upp med höjda ögonbryn på mig när jag kom in i rummet. Han lutade sig sedan mot ryggstödet på stolen och la ner pennan han hade hållit i på bordet.

"Hej?" frågar han och jag känner hur mina händer börjar bli blöta av handsvett. "Vad är det?"

"Jag- jag vill träffa henne." säger jag lågt. Och han rynkar på pannan och suckar.

"Vad säger du?" frågar han. "Jag hör inte när du pratar så lågt."

"Jag vill träffa henne." säger jag en aning högre och ser då hur han spänner käken. "Mamma, Gabriella."

"Din mamma är dö-"

"Nej, pappa. Det är hon inte." avbryter jag honom. "Jag vet att hon letar efter mig. Jag hörde dig och han där Ogge."

"Tjuvlyssnade du?" frågar han och han höjer på rösten. Han reser sig upp från stolen och går fram till mig. "Du vet att du aldrig får tjuvlyssna på samtal på mitt kontor, Vera!"

"Jag behövde bara veta, pappa. Jag visste redan innan att det var något, och behövde veta mer. Hon är min mamma!"

"Din mamma, lämnade." säger han. "Din mamma valde att ta med dig till någon som inte ens var din pappa. Hon ville att du skulle leva ett liv du egentligen inte skulle. Jag är din pappa, och inte han. Och det lämnade mig med det enda beslutet att ta tillbaka dig från honom och din oansvarsfulla mamma." 

"Låt mig träffa min mamma!" ryter jag nu och blir förvånad över att jag höjer rösten. "Bara. Låt. Mig. Träffa. Henne."

"Nej Vera! Du får inte det." 

"Vad hade du gjort ifall nån höll dig borta från din mamma?! Om någon ljugit för dig hela ditt liv om att din mamma var död, och det visar sig att hon egentligen levde?!" jag börjar nu att gråta. "Just nu hatar jag dig." 

Det är då han kommer närmre mig och höjer sin hand mot mig. Smärtan mot min kind får mig att bli så chockad att jag nästan faller ner mot golvet. Han slog mig. Han slog mig. 

"Lägg ner den där attidyden." säger han utan att skämmas över det han gjorde. "Du kommer ALDRIG få träffa din mamma. Gå in på din rum nu."

Han vänder ryggen mot mig och går bort mot sitt skrivbord igen. Jag placerar handen mot min kind och biter mig i min skakande underläpp innan jag lämnar hans kontor.

Jag ska visst då träffa min mamma.