Little Trophy

4

Jag har aldrig lämnat soffan och sedan befunnit mig ute så snabbt som jag var nu. Utan en jacka, precis i början av vintern.  Det ösregnade ute när jag gick med bilnycklarna mot vår bil som stod parkerad utanför. 

Jag låste upp bilen, och öppnade sedan upp dörren och hoppade in i passagerarsätet blöt. Håret hade klistrat sig i ansiktet och kläderna hade blivit tyngre, bara av den lilla biten. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet, och trots att jag grät så var jag så arg så att jag nästan ville krocka in med bilen i något. 

Jag stängde igen dörren bakom mig, och knäppte på bältet innan jag med skakande händer startade bilen. När jag precis skulle köra så öppnades min dörr av Felix, som stod med min jacka i sina händer.

"Vänta," mumlade han innan han stängde igen dörren igen och gick runt bilen för att sätta sig framsätet. Han var dygnsyr, och han la min jacka nere vid fötterna innan han knäppte på sig bältet.  "Vart ska vi? Vi vet ingenting, Gabi."

"Jag måste ringa polisen." säger jag, utan att svara på hans fråga. Jag är inte säker själv på vart jag är påväg. "Felix, ring polisen som var hos oss innan idag."

"Va? Och säga vaddå?" 

"Att Vera hade blivit hämtad av min styvbror, och att jag inte är van vid att han är min nya bror eller något." suckar jag innan jag stampar på gasen innan Felix är beredd. "Nu."

"De kommer förstå-"

"Säg det med en trovärdig röst då!" säger jag. "Snälla, Felix. Det handlar om vår dotter."

Han svarar inte mig och jag behåller ögonen på vägen. Snart hör jag hur han pratar med en av poliserna.

"Hej, det Är Felix Sandman," säger han och blir tyst en minut. "Ja precis."

"Jag ringer iallafall angående vår dotter Vera." börjar han och jag ser ner på hans ben snabbt där han gör cirklar på sina jeans nervöst med tummen. "Det var ett missförstånd."

Han är tyst ett tag för att lyssna på personen i  telefonen.

"Hon blev hämtad av Gabriellas halvbror. Han har nyss kommit in i hennes liv, och hon är inte riktigt van vid att honom ännu."

Jag greppar hårdare tag om ratten och ser ut på den blöta vägen. Bilarna som är framför oss, stänker vatten på sidorna när hjulen kör genom vattnet som ligger på vägen.

"Ja, tack så mycket." säger han. "Detsamma."

Han lägger sedan på samtalet och jag hör honom sucka. Jag ser inte på honom, och jag säger ingenting i heller. Och när det blir tyst, så hör jag låten som spelar på radion lågt. Den där urkassa låten Felix lyssnade på imorse, när allt var bra.

Jag sträcker mig efter radion och stänger ner den helt. Så att bilen blir knäpptyst. Det enda som hörs är regnet som slår mot rutorna. 

"Vart är vi påväg?" frågar Felix mig och jag ser på vänster sida av vägen där en stor skylt står. Och längst ner lyder namnet på staden vi en gång flydde från.

Stockholm

Felix måste ha följt min blick för snart får han syn på skylten han med.

"Ska vi till Stockholm?" frågar han mig. "Hur vet vi att hon är där, Gabi?"

"Jag bara vet det." säger jag fast jag inte kanske är helt hundra. Men just nu går jag på min moder instinkt. Jag känner på mig att mitt barn är där. Och Oscar vet exakt vart hon är.

Men först behöver vi hitta honom. 

"Felix öppna handsfacket." säger jag och känner hur Felix först tittar skeptiskt på mig, då han vet att vi har pistolen som jag en gång sköt Oscar med där i. Bara i nödfall. "Kolla så att den ligger där."

Han öppnar den, och jag sneglar på honom för att se hur han får fram den svarta pistolen. Han håller den i handen och ser på den.

"Bra." säger jag och ser sedan hur han snabbt lägger tillbaka den och stänger facket. Det blir tyst och jag hör snart att han öppnar facket igen och får ut pistolen. Och denna gången stänger han facket efter sig och rör vid pistolen lite.

"Får jag skjuta honom denna gången?" 

"Så länge jag får skjuta den där jävla bitchen som satt och fnittrade i telefonen."

"Jag vet vart vi kan stanna." säger han. "Jag känner några personer som kan hjälpa oss med det vi behöver."

"Vem?" frågar jag och blir lite chockad. Samt att jag kommer tillbaka lite till verkligheten. Detta är ingen actionbok, där huvudpersonerna kommer hitta allt de ska hitta utan att ens behöva leta. Det är Sveriges största stad, där vi ska leta. Och vi är inte ens säkra på ifall hon är där, och ifall Oscar är inblandad. Vi vet ingenting. 

"Ett par vänner som jag umgicks med under tiden på gymnasiet bara." jag hör på honom att han plågas lite av att ens behöva nämna de. "Jag trodde aldrig att jag skulle behöva träffa de igen efter att jag gjorde det- jag menar, efter att vi bråkade lite."

Jag väljer att inte ifrågasätta det han sa. Och istället så fortsätter jag att hålla ögonen på vägen och bita mig lite i underläppen.

"Så länge vi hittar vår dotter, så spelar inget annat någon roll."

-

"Här är det." säger han när vi kör in på ett mörkt övergivet industriområde. Jag får nästan panik över att behöva parkera min bil här. "Parkera precis här."

"Vad är detta för ställe, Felix? Bor någon här?" 

"Ja, mina föredetta vänner." svarar han mig och jag stannar bilen. Han är snabb med att lämna bilen och lämna mig ensam i den. Jag stänger av motorn, och lämnar också snabbt bilen sen. Jag låser den bakom mig, innan jag går runt bilen och fram till Felix.

Jag är lite rädd över att befinna mig här, men även för att överhuvudtaget befinna mig i Stockholm. 

Vi lämnade allt här, våra familjer, Felixs jobb och mycket mera. Vi hann egentligen aldrig berätta allt för min mamma. Och med det, så menar jag att jag och Felix väntade barn. Och att hon nu egentligen har ett barnbarn på tre år, som hon inte vet om, är egentligen inte rättvist.

Jag tar tag i Felixs arm, och vi går tillsammans fram till en dörr. På sidan sitter något som ser precis ut som en porttelefon. Jag hör honom sucka, innan han trycker på den stora knappen. Han ser sedan upp mot ett hörn, och när jag följer hans blick så ser jag att han ser rätt in i en kamera. 

Snart hörs det ett ganska högt pipande ljud, och kameran börjar att plinga.

"Sandman. " Rösten kommer ur den porttelefon liknande saken. 

"Hej O." säger han och jag hör hur han sväljer nervöst. "Jag behöver hjälp."

Snart hör jag ett annat ljud som är svårt att beskriva och dörren öppnas. Och jag ser rakt in i en mörk korridor.

"Jag visste att du skulle komma tillbaka någon gång tillslut." 

----

LÄS

I denna boken kommer det komma fram mycket från Felixs förflutna. Alltså kommer ni få veta mycket mer om Felixs karaktär. Jag vet att i de andra böckerna har man inte fått veta så mycket om honom mer än att han var en liten fis som var vän med Gabi, och slutade upp som hennes självsfrände. Han räddade även hennes liv, och gav henne ett barn senare. Han är en mycket gillad karaktär och därför förtjänar ni att veta mer om vem han verkligen är och har varit. <3

Hoppas ni ser fram emot det<3