Little Trophy

6

Efter fikat hade Roberta skjutsat hem mig innan hon hade åkt iväg till sin lägenhet inne i stan. Vi hade inte pratat så mycket mer om min pappa och mamma då Roberta inte svarade på mer frågor då hon inte hade så jättemycket mer information. Jag hade mest frågat henne lite om hennes flytt med pappa, och det hade hon mer än gärna svarat på. 

Jag öppnade upp ytterdörren och steg in i takvåningen där jag bodde. Jag fick av mig skorna och den tunna jackan innan jag gick bort till vardagsrummet. Jag flämtade till lite när jag chockerat fick se pappa sitta i soffan tillsammans med en ung man bredvid sig. Pappa vände sig i soffan där han satt, och såg på mig. 

"Oh! Hej Vera." säger pappa. "Detta är Oscar Molander, en gammal vän till mig. Men han gillar att bli kallad Ogge."

Den unga mannen, vars endast profil jag såg tittade bort mot mig. Jag kunde svära på att jag hade sett honom någonstans innan. Men jag kunde inte riktigt placera fingret på vart.

"Hej." säger jag för att vara artig och ser på pappa igen. "Varför är du hemma nu?" 

"Får man inte det då?" frågar pappa med ett av sina vänliga leenden och jag rycker bara på axlarna. Helst så kanske jag hade velat att han skulle jobbat över idag igen efter allt som jag sett.

"Jo," svarar jag slutligen och jag ser på pappas blick att han anar att något är fel. Och för att han inte ska börja spekulera och fråga ut mig, så bestämmer jag mig för att säga nåt till Oscar, Ogge eller vad han hette.  "Har vi träffats innan?" 

Han sneglar på min pappa som sitter i soffan, innan han öppnar munnen för att säga något. Fast min pappa är snabb med att avbryta och svara för Ogge.

"Nej, det har ni inte." svarar pappa innan han reser sig upp från soffan. "Kan du ursäkta oss, Vera? Vi var i ett viktigt samtal."

"Jag kan gå." säger jag snabbt. "Det är lugnt."

"Nej, stanna här." säger pappa. "Jag och Ogge ska in på kontoret."

Ogge reser sig också upp från soffan och jag ser på honom medan han rör med fingrarna osäkert över sitt skägstubb på hakan. Han går sedan efter pappa bort mot kontoret och jag blir kvarlämnad med armarna nu korsade över bröstet. Snart slogs dörren igen bakom de och jag står och funderar ett långt tag. Funderar på ifall jag borde gå och tjuvlyssna, bara för att. Bara för att allt verkar så skumt. Aldrig har pappa gått iväg med en "gammal vän" sådär.

Jag vet att dörren till pappas kontor är så tunn att bara om jag står så nära att mitt öra nuddar vid den så kan jag höra hans samtal. Jag minns att jag gjorde det när jag var runt sex-sju år, när jag skulle höra ifall han var upptagen eller ej innan jag knackade på. Jag smög fram över golvet och snart var jag framme vid dörren. Jag tog modet till mig innan jag tyst lutade mig mot dörren och placerade örat jättenära dörren. Och snart hörde jag Ogges röst.

"De letar fortfarande." säger han och jag lyfter på ett av ögonbrynen. "De har tagit hjälp av Omar igen."

"Igen? Har de inte gett upp ännu?" jag hör hur frustrerad min pappa låter. "Du sa ju att första gången de tog hjälp av Omar så lämnade de samma dag?" 

"Ja, det gjorde dem. De ville försöka själva. Men det var Felix som kom tillbaka nu."

"Gabriella då?" frågar han och mitt hjärta bokstavligen nästan stannar i bröstet då. "Letar hon?"

"Jag tror det." svarar han och jag hör hur pappa suckar. "Felix snackade något om dep-"

"Hon kunde bara stannat," säger han. "Vi kunde löst hela saken tillsammans. Uppfostrat Vera tillsammans. Fast hon lämnade ännu en gång för att gå tillbaka till den där Felix." 

"Jag förstår dig." hör jag Ogge mumla och jag ser hur mina händer har börjat skaka en aning och i magen känner jag hur en klump tar plats.

"Vera är mitt barn." säger pappa och jag känner mig plötsligt en aning lättad. Han är min pappa. "Det är jag som är hennes pappa. Gabriella tog henne från mig när hon lämnade den där dagen och glömde testet i badrumsskåpet. Tänk så hade hon aldrig glömt det? Då hade jag inte vetat att den som skull- jag menar.. mitt barn fanns där ute."

Jag biter mig svagt i underläppen medan jag fortsätter att lyssna på konversationen. Lättnad över att jag är pappas barn. Men inte lättad över att han faktiskt ljög om min mamma. Jag förtjänar att träffa henne.

"Jag försöker bli av med spåren som leder till dig." säger Ogge. "Du är alltid den de snackar om. Bestämmer sig för att hitta upp." 

"Jag litar på dig nu, Ogge." säger pappa. "Detta handlar om Veras trygghet och mående. Hon är tryggare här hos mig."

Jag ställer mig stadigt upp och bestämmer mig för att sluta att lyssna. Jag har ju fått bekräftelse på det jag var mest rädd för. Att jag inte vore min pappas barn. Men jag behövde veta mer. Jag behövde veta allt om min mamma, den där Felix och han Omar. Vem var dem? Och varför tog pappa mig ifrån mamma egentligen? 

Jag smyger bort från dörren och tillbaka ut i vardagsrummet. Och jag inser vilken tur jag hade som lämnade, när jag hörde dörren öppnas upp bara några sekunder efter att jag anlänt till vardagsrummet. Jag slog mig direkt ner i soffan och greppade det närmsta, vilket slutade upp med att vara en gammal tidning.

Jag hörde pappa säga hejdå till Ogge och det där ljudet av att ytterdörren stängdes igen. Och snart kom pappa fram till mig.

"Jag har bjudit över Hannahs familj," säger han. "Det blir god middag och vinkväll. Inget vin för dig och Hannah, fast ni kan få lite sån mangojuice?" 

"Det hörs bra, pappa." svarar jag och lägger ner den gamla tidningen. "Den mangojuicen var god."

"Är det något som hänt?" frågar han mig. "Du känns lite frånvarande på nåt sätt? Lite nere?"

"Nejdå, jag har bara inte sovit ordentligt." ljuger jag. "Det ska bli trevligt ikväll."