Little Trophy

4

Efter att pappa lämnat frukosten och jag motvilligt ätit upp mina flingor. När jag hade suttit där vid bordet och tvingat i mig skeden med mat så hade jag hört honom lämna lägenheten för jobb.

När jag ätit upp hade jag direkt rest mig upp och tagit mig upp till övervåningen för att gå igenom alla sakerna från kartongen igen.

Och nu satt jag här, i min säng med kartongen framför mig och det jag tittat innan på utspritt över sängen.

Jag bestämde mig för att vända på kartongen så att exakt allt innehåll skulle hamna på min säng. Och det gjorde jag, och allt hamnade över sängen och några papper flög ner på golvet.

Det som hamnade ovanpå allt var en bok med ett rätt slitet omslag. Jag la ner kartongen jag höll i bredvid mig och tog sedan upp boken i famnen.

Efter Alaska

Jag öppnade upp första sidan, och såg att något var klottrat med svart bläck bakom omslaget.

Gabriella Fiorelli

Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg namnet där på sidan. Jag till och med drog pekfinger över hennes namn.
Under hennes namn stod det något med vanlig blyertspenna som nästan var blekt bort. Men jag kunde fortfarande läsa orden.

Parkens original bok

Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det. Original bok? Parken? Vilken park egentligen?

Jag la bort boken, och började sedan samla ihopa alla saker på sängen för att placera de i kartongen. Och utan att plocka upp det som hamnade på golvet, så la jag bara ner kartongen där vid papperna. Jag sparade det ena fotot på henne och pappa och tänkte använda det som bokmärke.

Jag kröp sedan bort till mina kuddar, och satte mig så jag hade de som ryggstöd. Boken la jag i knäet, och drog in ett andetag.

Jag öppnade sedan upp boken, bläddrade tre sidor innan jag kom fram till första berättelsen. Jag läste den första sidan, och jag skulle ljuga om jag inte tyckte den redan var bra.

När jag vände sida, så såg jag att det fanns ännu mer kladd. Ord som var understrukna och några ord skrivna bredvid.

Caroline, Felix, Gabi.

Bara tre namn. Hennes och två främlingar. Kanske var det Felix från tidningen? Men vem var Caroline? Hennes syster? Bästa vän?

Jag fortsatte att läsa sidan, och läste alla de ord som var understrukna lite extra. Och jag förstod att de måste ha betytt något extra för henne. Eller gjorde de kanske boken mer förståelig för henne. Men en grej förstod jag redan nu, att boken var inte bara en bok för henne.

Det stod inte så mycket mer på sidorna. Alla sidor hade understrukna ord och på någon mer fanns det de tre namnen igen.

Jag hade kommit ganska långt efter en halvtimmes läsande, och det var då någon kom in i mitt rum vilket fick mig att hoppa skrämt till. In kommer Roberta med sina städgrejer, och när hon får syn på mig där jag sitter i sängen med boken i handen. Så förs hennes ögon ner till kartongen och sedan upp till boken igen. Hon kommer sedan fram till sängen och tar upp kartongen från golvet. 

"Nej," säger hon. "Vad har du gjort, flicka lilla."

Jag blir förvånad över att för första gången i mitt liv faktiskt höra hennes röst. Jag har aldrig trott att hon kunde svenska. Att hon likadant som alla andra i huset pratade engelska. Men jag hörde på långa vägar att hon kunde språket flytande, och det var endast hennes brytning som bevisade att svenska inte var hennes modersmål.

"Vart har du hittat det här?" frågar hon fast jag ser på henne att hon vet precis vad det är och vart det kommer ifrån. "Hur mycket har du sett?"

"Al-allt typ." svarar jag och placerar fotot av pappa och Gabriella mellan sidorna jag är på och stänger igen boken. Jag placerar sedan boken i mitt knä, fortfarande hållandes i den ifall hon skulle försöka ta den ifrån mig. "Snälla Roberta, säg inget till pappa!" 

"Om du lovar att aldrig rota bland din fars saker igen," säger hon. "Inte sånt här."

"J-jag ville bara veta vem hon var." säger jag tyst och jag ser upp för att se hur Roberta, ser medlidande? ut på mig. Vilket chockar mig en aning. Och det som händer efter chockar mig ännu mer. Hon placerar kartongen på sängen och sätter sig sedan bredvid på sängkanten. Hon ser ner på boken i mina händer som jag fortfarande håller i, där fotots överkant syns. 

"Lyssna, Vera." börjar hon. "Lova mig att du inte berättar för din far. Jag kan berätta för dig vad jag vet, men det är inte mycket. Han och hon, och den där pojken Felix vet hela grejen bättre."

"Du vet?" frågar jag. "Du vet vem min mamma är?" 

"Jag har städat för din pappa nu i 28 år. Jag städade deras gemensamma lägenhet i Stockholm när de bodde tillsammans i ett och ett halvt år." svarade hon och jag ser intresserat på henne. "Hon var alltid så trevlig. Men ung, väldigt ung."

"Hade de det bra?" frågade jag. "Flyttade de till London tillsammans?"

"Bra? ja, i början." svarar Roberta men hon fortsätter inte. Hon ser istället ångerfylld ut. "Det känns som jag gör något väldigt fel just nu."

Hon reser sig upp från sängen och jag lägger boken bredvid mig och reser mig upp från sängen så jag står bredvid mig.  Hennes panna är rynkad och det svarta håret står upp lite under hårbandet hon har på sig. Hon är även ett halvt huvud kortare än mig.

"Roberta," börjar jag. "När slutar du idag?" 

"Om en timme." svarar hon mig och ser på mig. Hennes mörka ögon möter mina och jag ler lite vänligt.

"Då går vi och fikar du och jag," säger jag och hon höjer på ett av sina ögonbryn. "Jag behöver veta allt du vet. Och du kan berätta det till mig utanför arbetsplatsen, och jag kommer inte berätta något för pappa."

Jag ser hur hon tvekar först innan hon slutligen nickar. Och jag känner hur lycklig jag blir av att hon går med på det.

"Okej. Vi ses utanför halv fem, när jag är ombytt och har avslutat." säger hon och jag nickar.

"Ja, det hörs bra."