Little Trophy

27

Det var mannen som hämtade mig i Sverige som satt "barnvakt" dagen efter. Han hette visst Ogge precis som jag hade trott.

Jag satt och tittade på tv medan han satt vid matbordet och åt något. Vi hade inte sagt ett enda ord till varandra sedan Oscar hade gått för någon timme sedan.

Jag bläddrade på kanalerna på tvn samtidigt som jag sneglade upp på klockan. Den visade halv 9 på morgonen, och helt ärligt fattade jag inte ens varför jag inte sov.

"Kan du välja en kanal på tvn?" Yttrade Ogge plötsligt och kaxigt. "Jag har hört dig byta kanal var tionde sekund nu i över en timme. Det är jobbigt."

Jag behöll kanalen jag senast hade satt på. Mest för att göra honom glad därför att jag inte orkade bli utskälld.

Det var något naturprogram och på tvn pratade de om tigrar. Det var kanske inte sådär jätteintressant, men iallafall bättre än nyheter. Jag stirrade på tvn och tigrarna, och kände mig en aning iakttagen från Ogge. Han hade stirrat på mig ett tag förut som om han var rädd att jag skulle fly så fort han tittade bort i någon minut. Helt ärligt så hade jag gett upp och jag var rädd för att fly. Så han behövde inte vara rädd för det. 

"När kommer Osc-" jag avbröt mig själv för att rätta mig. "-Pappa hem?" 

"Senare." svarar han enkelt och lätt. Jag nickar bara åt hans svar och det känns smutsigt i munnen att kalla Oscar för pappa. När det trots svårigheterna förut är Felix som är min pappa. Han som låter mig babbla i hans bil utan att bli sur. 

"Vera." säger Ogge plötsligt och jag vänder blicken bort mot honom. "Vill du äta något?" 

Jag rycker på axlarna som svar. Jag är sugen på mat fast jag vill ändå inte äta. Min aptit är varierande. 

"Jag tar det som ett ja." svarar han lite irriterat. "Jag beställer något." 

Jag ser när han reser sig upp och drar upp sin telefon ur fickan. Han försvinner sedan bort och jag sitter kvar en aning lättad i soffan. Trots att han är i lägenheten så får jag slippa hans borrande blick och irritation. 

Jag hör hans mumlande från rummet bredvid och jag reser mig upp ur soffan. Jag går sedan upp i trappan till övervåningen. I hallen suckar jag och funderar på vart Oscar måste lagt kartongen med alla bilder och det som jag hade lagt i ett tryggt förvar under min säng förut. Jag visste att han inte hade kastat det, eller min magkänsla sa det iallafall. 

"Vera?!" Ogges röst från undervåningen får mig att sucka. "Vart fan är du?" 

"Jag ska upp till mitt rum!" skriker jag tillbaka surt. 

"Okej!" hör jag honom ropa efter mig och jag smyger bort till Oscars sovrum. Jag ser bort i början av hallen för att se till så att Ogge inte kommer efter. Sedan trycker jag ner handtaget och går in i det mörka sovrummet. 

Minnen från när jag var yngre når mig direkt. Alla gånger jag hade mardrömmar och gick in här till han som var min trygghet då. Och det chockar fortfarande att han jag trodde var min far inte var det. Jag stänger dörren efter mig och tänder taklampan, ljusterar ljuset så att det inte är lika skarpt. 

Hans säng är obäddad vilket känns konstigt, för den brukade alltid var så bäddad att det knappt fanns en enda skrynkla på överkaset. Jag går förbi sängen bort till hans garderob och stiger in. Min blick hamnar på den där kartongen direkt, då han endast placerat den vid hans hylla med skor. 

"Du är så jävla dum." suckar jag tyst fram för mig själv. Jag sätter mig på huk framför kartongen och öppnar locket. Jag kan inte ta ut hela kartongen direkt från hans garderob, då han hade märkt. 

Jag tar upp fotografiet av min mamma när hon var ung och lämnar det på henne och Oscar kvar i kartongen. Jag stänger sedan kartongluckan och lägger ner fotot i bakfickan på mina jeans. 

Sedan tar jag mig ut ur rummet, ser till så att jag är ensam i korridoren vilket jag är. Med fotot av mamma i fickan så smyger jag bort till mitt sovrum. 

Inne i rummet så tar jag upp fotot och lägger mig i sängen. Sedan håller jag fotot nära bröstkorgen, och fortsätter att sakna henne.