Little Trophy

15

Jag hade spenderat hela dagen igår med att sova, bara för att slippa ångesten för stunden. Och idag stod jag på Landvetter och väntade på Hannah som nyss hade landat.

Snart får jag syn på henne, komma gåendes med en svart liten reseväska dragandes efter sig. När hon får syn på mig så ökar hon på stegen nästan i den farten att hon småjoggar. När hon är framme vid mig så lägger hon armarna i en hård kram om mig.

"Åh Vera." säger hon. "Jag kan inte fatta det."

Jag vet inte vad jag ska säga utan jag kramar bara om henne lika hårt. Tårarna börjar faktiskt att rinna, då realismen slår mot mig. Jag har spenderat nästan hela mitt liv med en man som inte är min pappa.

"Finns det nåt fika ställe? Ska vi käka nåt?"

"Jag vet faktiskt inte," svarar jag. "Jag vet inte nåt."

"Okej, vi hittar nåt." säger hon och lämnar landvetter och försöker hitta en taxi. Och slutligen så hittar vi en. Fan, vad bra ändå att vi är såna rikemansbarn.

Vi hoppar in i taxin efter att Hannah placerat sin väska i baksätet. Jag möter taxiförarens blick i framspegeln.

"Vet du ett bra fikaställe?" frågar jag honom och han skrattar lite lätt innan han nickar. "Kan du köra oss dit?"

"Okej." säger han och börjar köra från Landvetter.

—

En stund senare är vi framme vid fika stället. Vi hade beställt, varsin kaffe och gått och satt oss vid ett bord.

"Berätta."

"Oscar är inte min pappa Hannah," säger jag. "Jag var kidnappad som fyra åring."

"What? Av Oscar? Varför då?"

"Det är överallt på nyheterna. Igår såg jag på nyheterna att det är året som "lilla Vera" har varit försvunnen i fyra år. Och jag har redan sett artiklar hemma hos Oscar där det stod om mitt försvinnande också."

"Men om du hittade det? Varför sa du inget då?" Frågar hon. "Och varför har du inte tagit kontakt med någon? Polis eller dina biologiska föräldrar ännu när du ändå är i Sverige?"

"Jag åkte till Sverige för att träffa min mamma." Börjar jag. "Jag nekade att faktumet att Oscar inte var min pappa, då jag pratade med Roberta, du vet vår städerska."

Hon nickar och jag fortsätter.

"Det var massor av spekulationer om att min biologiska mamma hade stuckit när hon varit gravid med pappa, och sedan hade han bara åkt till Sverige för att hämta upp mig."

"Men det hade fortfarande varit fel av honom, att bara "hämta upp dig." Från din mamma som hade vårdnaden över dig." Säger hon och jag suckar. "Fan, jag borde fattat varför du så inte liknade din pappa alls. Inte ens lite."

"Så, jag har sett min mamma." Säger jag. "På riktigt då."

"Va?"

"Ja, jag gick hem till henne. Men hon var inte hemma, så hennes granne släppte in mig. Jag förklarade läget till henne, och sen kom mamma utanför. Men jag stack, och vågade inte träffa henne. Och jag lämnade hennes granne som ett frågetecken."

"Det är sjukt att hon inte ens ringde polisen eller så. Om ditt fall nu är så stort." Säger Hannah och jag rycker på axlarna.

"Antagligen så har hon inte det." Svarar jag och ser ner i mitt kaffe. "Jag är rätt lik Felix, min ja, biologiska pappa."

"Fan, Vera." Säger hon. "Du måste verkligen kontakta dem eller polisen. Fattar du hur dem har letat efter dig?!"

Jag schyssar ner henne lite då hon höjer rösten alldeles för mycket. Tur är kaféet inte lika känt, och det är endast vi här. Men det fanns fortfarande personal.

"Jag vet-"

"Vi ringer nu." Avbryter hon och börjar rota i sin ficka efter hennes telefon. Jag suckar, och lutar mig fram över bordet och greppar hennes telefon som hon nu fått upp.

"Nej. Isåfall så åker vi hem till dem." Säger jag. "Jag vill inte att polisen ska ta mig till dem."

"Ja, du har rätt." Säger hon, och jag lägger ner hennes telefon på bordet. "Vi måste nog göra det idag."

"Ja, för Oscar tvingar mig att komma hem imorgon." Säger jag. "Jag fick bara stanna i tre dagar."

"Fan." Säger hon. "Fuck han. Han är inte ens din pappa, Han är en brottsling."

"Ja."