Little Trophy

19

Jag håller om henne, min mamma, medan hon gråter. Hon sitter fortfarande ner på köksstolen, och jag står lutad mot henne.

Hon snyftar lite mot min axel, och håller om mig så gott det går. Jag gråter också. Kanske både av lycka att jag är hemma där jag tillhör, och av hur mycket vi missat tillsammans.

Vi säger inte så mycket, utan står bara sådär. I mer eller mindre tio minuter. Vår kram avbryts av att dörren öppnas och pappa-Felix kommer in i hallen. Han ställer sig i öppningen till köket och ser på oss.

"Vera." Säger han och jag nickar. "Vill du följa med mig?"

"Va? Vart?" Frågar jag och ser på mamma som torkar tårarna under ögonen.

"Jag tänkte att vi kunde ta en fika eller något." Förklarar han och jag nickar och han ler snett mot mig. "Kom nu."

Jag ser på mamma en sista gång, innan jag tar mig ut i hallen. Sätter på mig skorna och jackan väldigt fort, innan Felix öppnar ytterdörren igen och jag följer med honom ut i trappan.

-

En stund senare sitter vi på espresso house, och jag snurrar med sugröret i min dricka.

Vi har inte sagt så mycket till varandra. Varken under bilresan hit eller nu på några minuter. Han frågade mig bara vad jag ville ha och jag svarade honom.

Det är ovanan inom mig som gör att jag inte vågar prata med honom. Jag vet inte heller vad vi ska säga till varandra. Det är klart att jag vill veta vem han är, och att han ska veta vem jag är. Men jag förstår att det kanske är svårare för dem än vad det är för mig.

"Jag förstår att du tycker detta är jobbigt." Säger han. "Vi har missat så mycket."

Jag svarar inte, vet inte riktigt vad jag ska svara honom på det. Istället ser jag in i hans ögon, som lyser en speciell trygghet som jag inte visste fanns där.

"Det har varit ett par jobbiga år för mig och mamma." Säger han. "Vi letade efter dig, gav aldrig upp hoppet om dig och kom aldrig vidare."

"Jag är ledsen." Svarar jag, det svider kanske i bröstet att dem aldrig fick gå vidare från mig. Kanske hade det varit bättre för dem.

"Vi ville inte gå vidare, Vera." Säger han precis som han nyss läste mina tankar. "Vi visste att du fanns där."

Han slutar prata om det, dricker av sitt kaffe och sväljer innan han ser på mig igen.

"Du liknar din mamma så mycket." Säger han och jag tittar ut genom fönstret.

För i hans ögon, när han yttrade det där om att han och mamma aldrig ville gå vidare, kändes som en lögn.

En vit lögn för trösta i situationen.

Han sa inte så mer, inga frågor ens om vem jag var. Jag såg väl lite på honom att hans intresse var litet. Kanske var det svårt för honom att ta in att jag levt något slags liv, medan dem har varit här oroliga över mig. Fast jag har ju blivit en människa, en människa dem inte känner.

Utanför fönstret går det förbi två yngre tjejer, kanske några år yngre än mig. Jag tänker på Hanna i London. Jag saknar henne mycket, även om det inte var länge sen hon åkte.

Undrar ifall vi skulle träffas igen, eller om det skulle bli för svårt. Det skulle ju inte vara samma sak längre.

—————-

När vi kommer hem igen från den kanske mest meningslösa fikan så stannar han utanför porten, och lämnar mig med ett frågande ansiktsuttryck.

"Jag ska inte med upp." Säger han. "Jag kommer nog imorgon."

"Vart ska du?" Frågar jag och han ler lite nervöst. Kanske för att lätta upp stämningen, fast det där pappaleendet funkar mer på småbarn än nästan vuxna barn.

"Till min kompis bara." Svarar han mig, och drar in mig i en stel kram. Okänslig och kall. Inget som helst omtycke från hans sida. "Vi ses imorgon?"

"Mm." Svarar jag honom och backar från. Öppnar sedan porten och utan ett hejdå så går jag in.

Jag undrade över varför han inte skulle stanna hemma tillsammans med mamma. Bråkade dem för mycket nu?

Jag öppnar upp ytterdörren, och går in i hallen. Trampar av skorna och går in i lägenheten. Jag ser att mamma står på balkongen och skakigt röker en cigarett. Jag bestämmer mig för att gå ut till henne.

Jag öppnar balkongdörren, ser att hon blir lite skrämd av mig. Jag stänger igen dörren bakom oss och ser ut över den lilla utsikt dem har.

"Du skrämde mig." Säger hon. "Var det en kul fika?"

"Varför stack han?" Frågar jag och ignorerar hennes fråga. Jag ser på henne, och hon spänner ansiktet lite.

"Det är inget speciellt, Vera." Svarar hon mig, med en röst som gömmer undan förklaringen.

"Är ni osams nu?" Frågar jag och hon svarar inte, fimpar endast glöden i askfatet framför henne. "Ä-är det mitt fel?"

"Ditt fel?" Suckar hon. "Nej, absolut inte."

"Handlar det om denna situationen? Med mig?"

Jag biter mig i min underläpp, för att hålla borta oron och ångesten inom mig. Och sorgen, över att jag såg igenom min såkallade pappa. Hans lilla lögn, och hans kalla beteende mot mig.

"Nej Vera." Svarar hon. "Snälla bara tänk inte på de-"

"Han ville att ni skulle ge upp va?" Avbryter jag henne och hon stänger igen läpparna. Hon ser mållös ut. "Jag såg det på honom."

Hon tar ett djupt bloss på cigaretten, och sätter sig ner på en av stolarna som står placerade här ute.

"Han var kall mot mig." Säger jag. "eller jag kände, den där frånvarande känslan. Den där lögnen, och den kramen som var frånvarande."

"Din pappa älskar dig." Säger hon och hag skakar svagt på huvudet. "Det är mycket bara, för honom."

"Jag går in." Säger jag och ser hur hon tänker protestera. "jag är trött."