Little Trophy

25

Jag vägrade gå upp ifrån sängen på morgonen. Jag hade hört att någon som jobbade hemma här hade knackat några gånger på dörren den senaste timmen.

Jag hade somnat i sängen igår med mina kläder på mig, och jeansen satt svettigt på benen.

Jag stirrade rätt in i den vitmålade vägen en bit ifrån min säng. Jag höll fortfarande hårt om kudden i famnen.

Snart knackade på dörren igen och jag sa inte ett enda knyst. Och någon sekund efter så öppnades dörren

"Du måste gå upp." Yttrade en kvinnlig röst. Jag vände på blicken för att möta en ung tjej med blont hår i en knut på huvudet.

Hon måste vara ny, antagligen en ny städerska. Såklart hade Oscar nog fått veta att Roberta hade nämnt mamma för mig, och fått sparken.

Jag satte mig upp i sängen och gäspade. Spelade att jag precis hade vaknat, även om jag säkert hade varit vaken i ungefär två timmar.

Jag ställde mig upp på golvet. Benen kändes svaga, och jag tog mig förbi henne i dörröppningen.

Jag gick genom hallen och när jag kom ut till det öppna utrymmet vid trappan ner så såg jag ut från de stora fönstrena som lät mig se ut över nedanvåningen.

Jag såg Oscar sitta där vid köksbordet, med frukost serverad framför honom och skrivandes på den bärbara datorn.

Jag drog åt andan innan jag fortsatte ner från trappan och bort mot honom där han satt vid köksbordet.

Han såg upp från datorskärmen och synade mig. I de blåa jeansen och t-shirten.

"Har du sovit i dina kläder?" Frågade han mig, med den vanliga papparösten han alltid annars har använt.

Jag svarade inte honom utan satte mig endast ner på den platsen som brukade vara min. Jag såg på maten, men hade ingen aptit.

"Kan du svara på min fråga?" Frågade han irriterat. "Det är väldigt oför-"

"Spelar det någon roll?" Avbröt jag honom. "jag sover väl i mina kläder ifall jag vill."

Han slutade skriva på datorn och såg upp på mig. De blåa ögonen blev mörka, och jag sjönk ner lite på min stol.

Det såg ut som om han skulle säga något, men han höll munnen stängd.

Jag såg ner på tallriken framför mig där det låg äggröra och bacon. Jag rörde vid gaffeln framför mig och tillslut tog jag tag i den. Jag rörde med den i äggröran och försökte hitta någon aptit.

"Jag ska till kontoret idag." Säger han plötsligt. "Och du ska med mig."

Den sista meningen slår sönder förhoppningarna om att få vara ensam. Och jag svarar honom inte.

"Vart är Roberta?" Frågar jag plötsligt och lägger ner gaffeln på bordet igen.

"Det spelar ingen roll." Svarar han kallt. "Ät din mat nu."

"Jag är inte hungrig."

"Gå ifrån bordet och gör dig redo då." Suckar han.

"Du är inte min pappa." Svarar jag honom och reser mig upp från bordet.

Han smäller då ner handen i bordet så att det skakar. Jag hoppar lätt till av hans handling.

"Håll käften nu på eiktigt." Säger han. "Jag vet inte vad dem idioterna har slagit i dig. Men jag är din fucking pappa och du lyssnar på mig."

Hans röst är obehaglig när han ryter mot mig. Och jag nickar som svar. Sedan går jag upp mot mitt rum, för att göra mig iordning som han sa åt mig att göra.

På trappan upp till övervåningen så börjar jag gråta. Men jag gör det tyst.