Little Trophy

5

Roberta hade erbjudit sig att skjutsa mig i sin bil till ett av fiken inne i stan där jag och Hannah brukade fika och plugga under skolveckorna.  Det hade varit ganska tyst i bilen då det inte fanns något så mycket att prata om, och vi skulle vara framme på fiket om bara tio minuter. Jag funderade ett tag på att kanske fråga henne något om hon själv, fast det kändes bara inte passande

Efter en halvtimme hade vi slagit oss ner vid ett av de lediga borden i mitten av fiket. Jag bjöd på fikan, bara för att vara artig. Efter allt var det jag som bjöd med henne hit. Hon hade tagit en kaffe och en kanelbulle, medan jag nöjde mig med det jag alltid brukade ta, En jordgubbssmoothie. 

"Kan du ta hela historien från allra första början?" frågar jag henne. "Jag förstår ju att du inte vet allt, men iallafall det du vet."

Hon lägger ner kanelbullen på tallriken igen som hon tagit upp i handen nästan precis och fört bort lite av papper från undersidan av bullen. Hon nickar och jag rör med sugröret i smoothien.

"Din mamma flyttade in i din fars lägenhet när hon bara var sjutton år," börjar hon. "Hon var väldigt glad och trevlig. Och hon fick in lite kärlek i det där dystra hemmet." 

Jag dricker av jordgubbsmoothien men håller fortfarande ögonkontakt med Roberta. 

"Din pappa och hon, ja de var väl lyckliga. Iallafall i början. Jag vet som sagt inte så mycket och det känns opassande och berätta allt för dig och det måste du förstå." Säger Roberta och jag känner mig nästan besviken över det. Men jag måste lyssna på henne. "Jo, de bråkade mycket och jag hörde det ofta. Jag fick ofta städa undan efter deras bråk, em glas och så. Din pappa berättade en gång att det var Gabriella, ja din mamma, som var den som kastade glas."

"Kastade glas?" frågar jag. "På varandra?"

"Jag tror inte det," svarar Roberta. "Men hon hade en bästa vän som var en kille som Oscar inte gillade så mycket iallafall. En trevlig filur. Felix tror jag att han hette. Hon lämnade iallafall din pappa för honom efter att de hade varit tillsammans i de ett och ett halvt året. Jag tror det var efter studenten."

"Var det allt?" frågar jag och hon skakar lite löst på huvudet. "Lämnade hon pappa för någon annan? Kom hon inte tillbaka? Var hon gravid med mig då?"

"Nej det var hon inte. Det är tjugotvå år sedan hon lämnade honom för Felix. Hon kom tillbaka."

Hon tar en tugga av kanelbullen denna gången och sväljer ner biten ganska fort innan hon fortsätter.

"Du förstår, din pappa han hade lite problem i några år efter att hon lämnade."

"I hur många år?" frågar jag nyfiket. "Var det länge?"

"Fem år," svarar hon. "Jag fick jobba för en av hans kollegor under den perioden. Jag visste inte vart han tog vägen eller så. Alla sa bara att han hade fått lite problem och var tvungen att åka iväg ett tag."

"I fem år?! Det är ju evigheter!"

"Men när han väl kommit tillbaka till vardagen så fick jag jobbet tillbaka. Och allt var som vanligt." säger hon. "Och snart berättade han att han skulle ta sig till London. Då London var något han och Gabriella planerade innan hon lämnade. Han sa att allt skulle bli som vanligt igen, och ifall jag ville så kunde jag följa med och jobba för honom i London också. Jag sa självklart ja, då jag endå inte hade något där i Sverige. Och dagen efter när det var dags att åka, och jag skulle städa klart lägenheten så var Gabriella där."

"Så hon flyttade med pappa tillbaka till London?" frågar jag och hon nickar. "Så hon dog inte i en brand?"

Roberta spärrar upp ögonen åt det jag säger och skakar snabbt på huvudet.

"En brand? Nej. Vem har sagt det?" frågar hon och jag lägger händerna i knäet.

"Pappa." 

"Jag känner mig skamfylld som berättar detta för dig. Men ifall din pappa ljugit om att hon dog i en brand, förtjänar du att veta mer." säger hon. "Jo, Vera. Din mamma stannade bara i London i två veckor efter att hon flyttat dit. Din papp var förstörd. Och snart fick han veta att hon lämnat för hon var gravid. Jag vet att han åkte ner för att få henne tillbaka, och kom inte hem på någon månad. Han var så förstörd i hela tre år. Tills han fick veta att du existerade, och såklart ville han ha sin dotter hos sig. Så han åkte ner, hämtade dig från Sverige och du kom hit. Han sa att din mamma inte kände att hon klarade av att fostra dig längre."

"Men artikeln? På mamma och han där Felix? Det är jag ju, eller hur?" frågar jag och jag ser hur Roberta vrider sig lite obekvämt i stolen. "Varför skulle de sakna mig ifall de inte ville ha mig längre?"

"Jag vet inte, Vera. Jag vet inte allt." säger hon. "Vad som helst skulle ha kunnat hända."

Det blir tyst ett tag, hon dricker från sitt kaffe och jag rör inte min smoothie. Och tillslut så frågar jag henne den frågan som gnagt inom mig.

"Är jag till hundra procent säkerligen min pappas dotter?" frågar jag och Roberta nickar. Men jag ser på henne, hur hon tvekar lite. Olikheten mellan mig och min pappa. Mannen i tidningen, med det ljusbruna håret och näsan som faktiskt var lite lik min. Eller så tycker jag det för att jag är nojjig.

"Ja, Vera." säger hon. "Din pappa skulle aldrig ha varit och hämtat dig annars."

Jag rör ännu en gång med sugröret i den rosa smoothie, och försöker tränga bort alla de tankar om att han inte vore min pappa. Det är klart att han är min pappa. Annars hade ju aldrig Roberta också sagt det.

"Hur var hon?" frågar jag plötsligt. "Är jag lik henne? Mamma?"

"Din mamma var så mogen på ett sätt trots sin unga ålder, modig och glad. Hon din pappa var fina tillsammans. De var bra för varandra, iallafall utifrån det jag fick se." svarar hon. "Du är en blandning, Vera. Det är därför du inte tycker du liknar din pappa. Du är mörk som din mamma, mörka ögon och en mörkare hud. Och det beror på att din mamma var från Italien. Men ditt hår är ljus brunt för det är säkerligen en blandning av din far och mor. Din mamma har väldigt mörkt hår."

"Kommer jag kunna få kontakt med henne?" frågar jag och Roberta rycker på axlarna. "Artikeln fick mig att fundera på ifall hon kanske letar efter mig."

"Hade jag varit du hade jag ignorerat den där artikeln."

"Varför då?" frågar jag henne fundersamt. Varför skulle jag ignorera en artikel som till 99% handlade om mig. Och att jag var "försvunnen". Det var där det kändes märkligt.

"Jag vet ju inte så mycket, men jag tror aldrig att din pappa skulle ha ett hjärta till att kidnappa ett barn från dess föräldrar. Du är hans barn. Och man vet aldrig vad din mamma håller på med i heller." 

"Okej." svarar jag och dricker av min smoothie. Jag kommer inte att ignorera artikeln trots att hon vill att jag ska göra det.

"Du har ett helt sommarlov framför dig nu, Vera. Fundera inte så mycket över saker så att du blir galen. Din pappa håller det från dig för en anledning, och jag tror att det för att det inte ska skada dig. Du kanske bara borde inse det, och låta allt vara som vanligt som det alltid varit."

Jag vill nästan fråga om hon är dum i huvudet efter att hon säger det där. Jag har nyss fått veta att min mamma inte dog i någon jävla brand, och att det finns en artikel om mig och att jag är ett "försvunnet" barn. Han må var min pappa kanske, och det kan jag tro på. Men jag tror inte att min mamma bara låtit honom ta mig från henne. Aldrig att det skulle finnas en artikel då som påminner om att det var flera år sedan mitt "försvinnande".