Little Trophy

21

"Åh,  denna var fin!" kvittrar mamma och håller upp en vit blus. Den var faktiskt väldigt fin, väldigt mig.  Hon letar upp storleken jag gav henne innan, och hittar blusen i den storleken. Hon ger mig sedan tröjan, och jag tittar närmre på den.

Jag hade fått mycket idag, på både mina och mammas armar hängde påsar med kläder. Hon verkade tycka om att skämma bort mig, och när vi fikade innan så pratade hon något om att jag skulle få allt som hon inte kunde ge mig innan.

"Vill du ha den?" frågar mamma mig om blusen. "Vi kan skita i att testa i provrum och chansa istället."

"Ja." svarar jag och ser på prislappen. Jag hade ju tillräckligt fortfarande på bankkortet för att kunna betala själv. Det var ju mina pengar på det, som Oscar hade gett mig förut. "Jag kan betala för den själv, mamma."

"Nej det behöver du inte." säger hon med ett leende. Jag tror att det hade varit för jobbigt att jag betalade med pengarna, som hon visste egentligen att jag hade fått av honom. Hon gick bort till kassan och betalade med sitt bankkort och fick blusen i en påse. Hon gav mig sedan påsen och jag log tacksamt mot henne.

"Ska vi åka hem nu?" frågar jag henne och hon nickar som svar.

"Om du känner dig klar, hjärtat."

"Ja," svarar jag. "Tack så mycket för allt. "

Hon kramar om mig snabbt i sidan, och jag har aldrig känt mig så här lycklig. Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vara såhär glad.

"Vill du ha en fika?" Frågar hon mig när vi tar oss ut från affären, och jag tänker nyss svara henne när min blick fastnar på ett bekant ansikte.

Ogge. Pappas kompis.

Han står längre bort och tittar på oss. Eller snarare mamma, och sedan på mig. När han ser att jag fått syn på honom, släpper han blicken från oss och går iväg.

"Jag börjar faktiskt bli lite trött." Säger jag. "Ska vi inte åka hem istället?"

"Självklart, om du vill det." Svarar hon mig med ett leende och jag ler lite tillbaka. Hjärtat pumpar blod hårt inuti min bröstkorg, och jag borde veta vid detta laget att bara för att Oscar håller sig undan betyder det inte att han har koll.

Hennes mobil ringer plötsligt, och hon svarar. Jag går vid hennes sida påväg ut ur köpcentrumet och till bilen.

"nu?" Frågar hon personen. "Självklart, vi kan komma."

Jag ser frågande på henne när hon försöker få upp bilnyckeln ur väskan när vi närmar oss bilen på parkeringen.

"Vi är där om 10 minuter." Säger hon. "Vi ses."

Hon lägger på samtalet och får upp bilnyckeln. Hon låser upp bilen, och vi går den sista vägen mot den.

"Vem var det?" Frågar jag henne, och vi kommer fram till bilen. Hon öppnar upp bagageluckan, och sätter in påsarna där.

"Polisen." Svarar hon. "Eller ja han som utreder fallet."

"Vad ville dem?" Frågar jag och vi sätter oss i bilen. "Ska vi dit nu?"

"ja." Svarar hon mig och sätter igång bilen. "Det är något viktigt."

"Okej." Svarar jag enkelt. Börjar tänka på att Ogge antagligen följt efter oss.

"Vad är det med dig?" Frågar mamma oroligt. "Du zoomar ut, och du känns rädd?"

"Det är inget." Ljuger jag. "Är bara lite trött."

Jag lutar huvudet mot det svala fönstret, och ser ut när bilen rullar bort från köpcentrumet och på en stor väg som ska ta oss till polisstationen. Vi säger inte så mycket mer till varandra, utan mamma skruvar upp musiken som spelas på radion istället.

Jag önskar att allt ska ta slut någon gång. Att jag ska kunna få leva i frihet, att få leva normalt med någon som verkligen är min förälder. 

Vi kommer fram efter några minuter och mamma parkerar bilen precis utanför ingången. Sedan går hon vid min sida, hela vägen in i stationen. Vi möter upp en kvinnlig polis, som ler vänligt mot oss. 

"Ni måste vara Vera och Gabriella Sandman?" frågar hon och och mamma nickar. Hon sträcker ut handen till mamma som tar den.

"Jag är Christine Sjöberg, och är er utredare." säger hon och ser på mig som har börjat pilla på mina naglar. "Jag skulle gärna vilja att ni följer med mig."

Vi följer efter henne bort till ett enskilt förhörsrum, och hon stänger dörren efter oss när vi kommer in i rummet. Hon sätter sig ner på en stol runt ett bord, och ger en gest till mig och mamma att sätta oss framför henne. 

Vi sätter oss ner på stolarna, och hon flätar ihop sina händer över bordet.

"Hur är det med er?" frågar hon och jag rycker på axlarna. 

"Det är bra med oss." svarar mamma vänligt. "Det känns bra."

"Jag förstår det." svarar hon. "Jag ber om ursäkt att ni blev inkallade så akut. Men vi hade behövt prata med Vera själv idag." 

"Jasså?" frågar mamma. "Är det något speciellt?"

"Vi behöver en bekräftelse från Vera. För att vi ska kunna avsluta denna utredningen. Och resten får Vera veta senare." Svarar Christine. "Så om du hade kunnat vara vänlig och lämna förhörsrummet, så är vi klara sen om en stund."

Mamma nickar bara och reser sig upp, rör mig vid axeln innan dörren sedan stängs igen bakom henne. Christine tar upp en plastmapp hon har haft med sig sedan hon mötte upp oss, och lägger fram den på bordet.

Hon öppnar plastmappen, och jag skymtar mitt födelsecerfikat och några papper samt ett dagisfoto på mig. Sedan så tar hon upp en bild, och lägger fram den på bordet. Det är en bild på "pappa" eller Oscar, den bilden han har på både sitt körkort och legitimation. Sedan tar hon upp ett till, där han ser mycket yngre ut. Jag ser direkt att bilden är tagen i fängelset. Han har inte de små rynkorna i pannan, eller de små gråa hårstråna i det blonda håret. Han hår är inte lika fixat som annars, samt att han har ett litet blåmärke i ansiktet och han ser nästan elak ut på bilden från fängelset. 

"Vem är detta för dig, Vera?" frågar hon med mjuk ton. Jag sväljer hårt och harklar sedan mig. "Är han någon speciell?"

"Det är pappa." svarar jag men kommer sedan på Felix. "Eller Oscar, han jag trodde var min pappa." 

"Har du bott hos honom i England?" frågar hon och jag nickar som svar. "Och det har varit den du trott var din far?"

Jag nickar igen, och biter mig sedan hårt i underläppen.

"Tack." svarar hon. "Har du en aning om vart ni bodde i England?" 

"ja." svarar jag tyst och hon räcker fram ett tomt litet papper till mig och en blyertspenna som legat i plastmappen.

"Kan du skriva adressen till oss?" frågar hon och jag nickar igen innan jag skakigt tar upp pennan och klottrar ner adressen till henne. "Tack så mycket, Vera."