Little Trophy

26

Jag snurrade på stolen jag satt i ute i receptionen. Bakom mig fanns stora fönster som gjorde rummet ljust och hade en vacker utsikt över London.

Jag mötte receptionistens ögon. Det var en äldre dam med färgat blont hår för att täcka den gråa hårfärgen som började växa ut i botten. Hon log mot mig, och jag log snett tillbaka.

Klänningen jag hade på mig var obekväm i halsen. Och jag försökte fixa till kragen på ett sätt som den skulle vara skön.

Den vita klänningen var stickad och hade en hög polokrage. Jag hade valt ut den ur garderoben, och jag tyckte ärligt inte om den. Fast jag visste att Oscar skulle bli väldigt arg på mig om jag hade satt på mig ett par jeans och någon t-shirt.

Trots att han imorse hade rynkat på ögonbrynen åt mina utvalda skor, så hade han inte förbjudit mig att använda mina vita sneakers.

Jag tar upp mobilen som Oscar hade gett mig i bilen påväg hit.

Mobilen hade ingen mobilnätverk. Antagligen för att han ville se till så att jag inte skulle kunna gå in på nätet. Han hade säkert tagit bort wi-fi i lägenheten med.

"This is for Oscar Enestad."

Den unga killrösten som ljöd i rummet fick mig att se upp från stolen och bort till receptionsdisken.

Där stod mycket riktigt en ung kille. Han hade mörkt hår, och hans gestalt var lång. Han stod med ryggen mot mig, och i famnen höll han ett brunt packet.

"I can take it." Yttrade receptionisten och den unga killen placerade paketet på den rena receptionsdisken. Han mumlade ett svagt tack, innan han vände sig om och mötte mina ögon som studerat honom.

Han var iklädd postmanskläder och ansiktet var strukturerat. Hans mörkare hud och det mörka håret ramades in av synliga ljusblå ögon.

Han log snett mot mig, nästan flörtigt. Jag bet mig i underläppen och blev smått generad. Jag såg honom sedan lämna och försvinna bort mot hissarna.

Jag fann mig själv resa mig upp och gå bort till receptionisten. Mina sneakers gjorde ifrån sig små obeskrivliga ljud när jag traskade över det glansiga och rena golvet.

"hi." Sa jag och lutade mig fram över disken. "Do you know who that boy was?"

Hon såg upp på mig medan hon placerade det bruna paketet han kom med i en låda.

"He's a mailman." Svarade hon kort. Jag suckade lite för mig själv. "He comes in every lunch with mail."

"Everyday?" Frågade jag och hon nickade som svar.

"He's name is Michael." Svarar hon mig. "He works only during the week."

"How do you know this much?" Frågar jag dumt och hon skrattar lätt.

"Because he said that his name were Michael." Svarar hon mig. "And i work here during the week, so we meet."

"oh." Svarar jag och vi blir avbrutna av att Oscar kommer gåendes mot oss.

"What's the topic?" Frågar han och jag ser receptionisten rodna lite.

"Nothing special." Svarar jag kallt som svar. Jag sneglar sedan på receptionisten med en blick som ber henne att hålla tyst. "We just talked about good lunchplaces."

"Are you hungry?" Frågar han mig och jag hatar att vi fortsätter konversationen på engelska.

"no." Svarar jag honom. "Im fine."

"Darling, I came here to ask if we could go somewhere and grab lunch?"

Jag svalde ner hårt innan jag nickade.

"Okej." Svarade jag på svenska. Gav receptionisten en sista blick innan jag backade ifrån disken. "Vad ska vi äta?"

"Tänkte vi skulle äta någonstans där dem har god sallad."

—

Vi hade faktiskt aldrig ätit lunch tillsammans. Förut så åt han lunch på jobbet och jag i skolan. På helgerna åt jag något hemma i min ensamhet medan han jobbade över.

Och här satt vi på ett litet ställe där de sålde allt från sallader till hamburgertallrik.

Han åt en cesarsallad vilket inte var förvånande. Jag åt pommes som jag doppade i majonäs. När vi beställde mat så hade han försökt få mig att beställa något till pommesen, fast jag var inte direkt sugen på något.

"Ät med gaffeln." Säger han plötsligt när jag tar upp en ny pommes från tallriken. "Dina händer kommer att bli flottiga."

Jag ryckte på axlarna lite nonchalant, fast hans blick fick mig att släppa pommesen och att ta upp gaffeln ändå. Jag visste att de flesta här inte satt och åt pommes med gaffel, då inte denna restaurangen direkt var lyxig.

"Vad pratade du och receptionisten om?" Frågar han och jag sväljer ner pommesen jag stoppat gaffeln i.

"Inget speciellt." Svarade jag honom. "du frågade samma sak innan."

"Det kändes skumt." Svarar han hårt. "Jag litar inte på dig längre."

Jag svarade inte honom utan åt bara av mina pommes. Jag såg ner i tallriken och kände hans blick stirra hårt på mig.

"Jag har ordnat så du kan stanna hemma imorgon." Säger han. "Jag har någon som kan se efter dig."

"Jag är vuxen snart. Jag behöver ingen barnvakt." Svarar jag.

"Du bevisade ganska tydligt att du behöver det."