Little Trophy

23

"Jag läste ekonomi" svarar jag och doppar pommesi min choklad milkshake. "Jag gillar matte och sådär."

"Jag gillar också matte." Svarar min biologiska pappa medan han skrynklar ihop hamburgarpappret. "Din mamma förstod aldrig det med mig, hon är tvärtemot. Verkligen en samhällselev."

Jag skrattar lite enkelt medan jag fortsätter att stoppa in pommes i munnen. Vi hade försökt att lära känna varandra bättre. Jag hade fått veta att han bytt jobb flera gånger, fast just nu jobbade han som ekonomiansvarig på ett företag. Han är likaså som mamma från Stockholm, och har något för kycklinghamburgare. 

"Hur är det med dig och mamma egentligen?" frågar jag honom, och hör honom sucka lite tyst för sig själv. 

"Du behöver inte oroa dig för något." svarar han. "Det funkar mellan oss."

Det känns som en lögn, och jag har ju sett hur det har varit mellan dem med mina egna ögon. Hur de känns så frånvarande från varandra, och att han inte har sovit hemma. 

"Okej." svarar jag tillbaka. "Ska vi hem till mamma?" 

Det börjar mörka utanför, och det känns som att hon väntar på att vi ska komma hem. 

"Ja." svarar han och startar bilen. Jag äter upp det sista ur påsen med pommes, och ser ut genom fönstret.

"Du sover hemma va?" frågar jag och väntar på ett svar. Det tar en stund innan han får fram ett okej. 

-

Det är tyst i lägenheten när vi öppnar dörren. Det är även mörkt, och när jag ropar ett enkelt mamma så svarar ingen oss. 

Jag tar av mig skorna, innan jag tänder lampan i hallen. Pappa tar av sig skorna bakom mig medan jag tar mig bort mot mitt rum. Jag tar upp mobilen ur fickan för att trycka mig in på mammas kontakt.

När jag öppnar dörren i sovrummet och går in, så skriker jag nästan. På sängen sitter min mamma, och framför henne står ingen mindre än Oscars kompis. 

Hon ser på mig med lidande ögon och jag ser att hon gråtit. Oscars kompis laddar vapnet lite lätt innan han sätter ett finger mot sina läppar för att visa mig att jag ska vara tyst. Antagligen för att han har hört att jag inte är ensam i lägenheten. 

"Vera?" ropar min pappa från köket och jag biter mig i underläppen innan jag svarar ett enkelt ja. "Har mamma svarat i telefonen?" 

"Få ut honom" mimar Oscars kompis, som jag tror heter Ogge, mot mig. Jag kniper igen ögonen innan jag harklar mig. 

"Hon är och handlar i affären." svarar jag. "Hon ville att du skulle gå och hjälpa henne." 

"Jaha." hör jag honom svara. "Jag går nu då. Ska du med eller klarar du dig?" 

"Jag stannar." svarar jag. "Jag håller på att byta om." 

Jag hör honom humma, och hur nycklar klingar. Snart hör jag ytterdörren öppnas och slås igen, och kvar står jag i rummet med min mamma och den långa mannen. 

"Kolla om han är borta." säger mannen, och jag backar ett steg för att titta ut i hallen. "Och försök inte springa, för jag skjuter dig." 

Jag ser ut i hallen och ser att han är borta. Sedan stiger jag in i rummet igen med händerna i luften. 

"Din pappa är så besviken på dig Vera." säger mannen, och jag ser på min mamma. Jag ser att hon blir obekväm av att Oscar blir nämnd som min pappa. "Han väntar på dig vid flygplatsen."

"Jag-"

"Jag skjuter din mamma." säger han. "Rätt här."

Jag ser hur han placerar vapnet vid hennes tinning, och jag stelnar till. Jag ser även att hon gör det. 

Jag möter hennes ögon mörka ögon, och ser rädslan i dem. 

"Du ska följa med mig." säger han. "Annars dör hon, och du borde förstå att jag har inga som helst problem med att göra det." 

Jag ser på henne igen och hon skakar på huvudet. Hon vill inte att jag ska följa med honom, trots att det handlar om hennes liv.

"Vera älskling, följ inte med honom. Frukta inget för min skull-"

"Men hållkäften Gabriella." säger mannen och trycker vapnet lite hårdare mot hennes huvud. "Du förlorade allt när du trotsade. Vill du verkligen att hon med ska förlora allt? Hon har det bättre hos sin pappa. Än hos sin misslyckade jävla mor och hennes wannabepappa."

Jag sväljer hårt, innan jag nickar. 

"Jag följer med." säger jag. "Men isåfall tar du bort vapnet från min mammas huvud."

Jag ser att han för bort vapnet från hennes huvud. Och jag går fram dit, och känner att han rycker till bredvid mig. Jag kramar om henne hårt, och drar in lukten av min mamma. 

"Du ska inte gå, pappa kommer snart tillbaka-" viskar hon fast jag avbryter henne. 

"Håll inte fast mig. Spring inte efter." säger jag. "Jag älskar dig mamma. Det är därför jag inte kan låta dig dö för mig."

Sedan drar jag ifrån kramen och hon håller inte fast mig. Hon ser förstörd ut, när jag sträcker ut min hand som ett litet barn mot mannen. Han tar den hårt, och jag ser bak på min mamma när jag dras ut ur rummet.